Jag skulle fånga februari men månaden rann mellan mina fingrar. Sen kom mars och allt är ett enda töcken. Vad hände i mars? Var var jag? Hur mådde jag? Vad gjorde jag? Jag har ingen aning. Nu är vi mer än halvvägs in i april och jag är besatt av ljuset. Jag vet inte om det är Norrbotten som gjort mig sådan. Om mörkret gjort mig galen i ljus. Eller har jag alltid varit sådan här? Det är svårt att veta. Hur ska jag kunna veta hur jag reagerade på ljuset för ett år sedan när jag knappt vet vad jag gjorde i mars?

Men ljuset är så ljuvligt. Det är så hoppfullt. Det vittnar om liv. Om att bättre tider kommer. Platt spaning, jag vet. Men låt mig vara platt. Jag är hellre platt som en smaskig pannkaka än djup som en mörk tjärn. Jag längtar till oändliga sommarnätter när jag tror att jag klarar mig på fyra timmars sömn. Jag längtar efter att isen lossar och jag äntligen får reda på om det går att bada i älven vid vårt hus. Jag längtar efter att cykla längs sommarvägar och se rallarrosor i dikesrenen. Jag är färdig med snö nu.

Kanske är det närheten till naturen som gör mig besatt av den? Om inte besatt så väldigt påverkad. Det är som att årstiderna känns mer i kroppen. Som att ljuset påverkar mig mer. Som att den dagliga väderprognosen är viktigare men samtidigt helt oviktig. Snöstormar bekommer mig inte egentligen. Tvärtom. Jag tar mig an dem. Går rakt ut i blåsten och bara tar in vädret. Njuter av att få vara i väder när jag vill, oavsett vilket det är.

Det är som att betongen i stan höll mig borta från vädret. Där var vädret grått, ljust eller mörkt. Det saknades nyanser. Såklart fanns det färg ibland. Sommarkvällar på Skinnarviksberget när Norrmälarstrand brann ikapp med himmelen. Eller höstmornar i Vinterviken när solen just gått upp. Men jag tror att mitt färgseende blev sämre i takt med att betongen kändes trängre. Luften tog slut, jag behövde komma ut och nu är jag äntligen ute.

Klockan är 22:41. Det är måndag men det känns som söndag. Det är annandag påsk 2022 och jag tar absolut noll ansvar för det som står i det här inlägget. Det bara rann ur fingrarna, det behövde komma ut, precis som jag.