-
Mirakel i januari eller: Matilda åker buss i Norrbotten
Dag tre på nya jobbet. Ja, jag har gått och tagit anställning. Mitt nya jobb har kontor i Luleå, det är ungefär sju mil från byn där jag bor. De två första dagarna hade jag turen att få köra bil. Eller tur och tur, första dagen körde jag hem i snöstorm – gul varning – jag sniglade fram i 60km/h på E4 och var livrädd hälften av tiden. Men det gick bra. Heja mig, jag börjar bli integrerad norrbottensbo, har blivit bättre på att köra i vinterväder.
Idag var jag tvungen att motvilligt ge upp bilen till Erik som skulle på jobb i Kiruna. Vår vän Ulf är inneboende hos oss i veckorna under en period, han ställde snällt upp på att skjutsa mig först till Linus och Juliana som skulle vakta hunden och sen till busshållsplatsen.
Morgonen började fint. Vi kom upp i tid och hann med allt vi ville. Dags att åka! Till historien hör att vår snöslunga är trasig och har så varit sedan innan snöstormen i måndags. Vår ganska branta väg ner till huset är alltså oplogad, spårig och hemsk att beträda med bil. Igår for jag omkring som en slingrande orm när jag skulle rulla ner.
Erik skulle åka först. Det gick sådär. När han skulle vända bilen började däcken snurra. Han kom ingenvart. Helvete! Jag hade ju en buss att passa. Till slut kom han loss och jag kanske vrålade till honom i bara en lite lätt panik:
– Jag måste hinna med bussen, flytta på dig för vi måste iväg NU!
Puh! Äntligen på väg.
Denna förrädiska väg ska väl inte vara några problem för Ulfs monstertruck. En Toyota Hilux klarar väl allt (ostoppbar sedan 1968 enligt reklamen)? Trodde jag.
– Är vi på väg ner i diket? frågade jag Ulf. Något stressad eftersom vi inte hade all tid i världen till godo.
– Ja vi är nog det…
En kort stund senare konstaterar han:
– Vi sitter fast Matilda.
Helvete helvete helvete. I mitt huvud formades planer för hur jag skulle lösa en alternativ färd till mitt sprillans nya jobb.
Men då gjorde Ulf en knyck med bilen samtidigt som Erik sköt på bakpå och det stora onsdagsmiraklet stod klart. Vi var loss!
I ett huj gav vi oss iväg till Linus och Juliana, som bara bor 700 meter bort. Deras uppfart var som en dröm i jämförelse. Jag kastade in hunden med andan i halsen och slängde mig in i den ostoppbara bilen igen. Mot bussen!
Vi hann fram med hela åtta minuter tillgodo. Till historien hör också att jag inte åkt buss en enda gång under de tre år jag bott i Norrbotten. Men jag är inte en ovan bussresenär, för jössenamn jag har ju bott i både Norrtälje och Stockholm. Är det något jag kan, så är det kollektivtrafik.
Tack vare min allmänbildning visste jag att det någonstans vid busshållplatsen skulle finnas en knapp. En knapp som styr en ljussignal som signalerar till busschauffören att han ska svänga av motorvägen. Jag såg ingen knapp. Helvete!
Men det var inte bara i Ulfs toyota det skedde mirakel denna arla mörka morgon, ur skuggorna dök det plötsligt upp en reflexman tillika van bussresenär. Han borstade av en låda och där var visst knappen.
– Mot Haparanda? frågade han vänligt.
– Nej jag ska mot Luleå, svarade jag och svamlade samtidigt fram en ursäkt om att det är första gången jag åker buss.
Jag gissar att han tänkte ”jävla stockholmare” men jag kan ju inte lova något.
Puh! Knappen var intryckt och jag hade härliga fyra minuter kvar innan bussen skulle komma.
Haparandabussen kom inrullande samtidigt som jag såg en Luleåbuss swisha förbi uppe på E4:an. Den hjälpsamme reflexmannen skuttade ombord och meddelade samtidigt att jag inte behöver oroa mig. Det ska komma en till buss mot Luleå. Puh!
Och se! Där kom en flådig dubbeldäckare slirande ner från E4-avfarten. Hurra! Men vänta! Jag såg plötsligt hur den gjorde en gir och körde upp mot motorvägen igen. Helvete!
Då slog det mig… jag stod i svart jacka, helt utan reflex i en mörk busskur. Busschauffören hade behövt vara Saida för att se mig. Jag stegade ut i skenet av en gatlykta, vevade med armarna och ropade ett svagt ”hallå men jag då!”.
I mitt huvud började jag återigen göra planer för hur jag skulle lösa färden till kontoret i Luleå.
Men nu, mina vänner. Nu sker det tredje miraklet denna januarimorgon. Dubbeldäckaren stannade… och backade… och efter en mindre graciös vändning stod den äntligen framför mig med öppna dörrar. Halleluja!
Jag skämdes såklart. Och sa förlåt till busschauffören för att jag var så dum, mörkt klädd och alldeles reflexlös. Han verkade snäll och var inte arg alls. Men han var luttrad, och smart.
– Du vet, du kan ju använda mobilen, sa han på utpräglad Haparandadialekt och sneglade samtidigt på telefonen i min hand.
– Ja, jag tänkte inte på det… svarade jag och har aldrig känt mig så korkad.
Jag har nog några år kvar innan jag är en integrerad norrbottensbo. Det finns mycket kvar att lära. -
Historien om Olle Ocker
Jag var på en kvällskurs på Studieförbundet i veckan. Kursen handlade om kreativt skrivande och om hur man kommer igång. Vi fick flödesskriva i olika övningar. Om du inte vet vad flödesskriva är så handlar det om att låta orden göra just det: flöda.
I en av övningarna fick vi med hjälp av en tärning slå fram en mening som vi skulle utgå från. Sen fick vi tjugo goda minuter på oss att skriva utifrån den. Jag tänkte låta dig få läsa. Här kommer den:
Historien om Olle Ocker
Olle Ocker improviserar hänsynsfullt på fönsterbrädan i vinterstormen. För sån är han, Olle Ocker, hänsynsfull och aldrig till besvär. Därför sitter han där på fönsterbrädan och improviserar dikter till sin inte så hänsynsfulla partner.
”Min älskling du är som vinterstormen som rasar utanför mitt fönster
Min älskling du far fram som yrvädret utan något mönstser
Min älskling, vem vore jag om du inte fanns?
Jo – lycklig någon annanstans…”Men vad du då? Det där var inte särskilt Olle Ockerskt, att vara ärlig och tala sanningar. Han som är till lags och bäddar ord i bomull. Att sitta här en helt vanlig tisdag och säga saker precis som de är. Vad är det som sker?
Olle Ocker försöker att hitta tillbaka till sin väna kärna och gör ett nytt försök.
”Du, min vän sedan många år
Du har trampat på många tår…”Vafalls!? Skulle hans partner få syn på dessa förfärliga dikter skulle han få sova på soffan i veckor. Som om det vore ett straff, förvånade sig Olle Ocker med att tänka. Lite lugn och ro om natten skulle inte skada. Vem är jag? tänkte Olle och letade sig in i kärnan igen. Vem är jag egentligen?
Plötsligt ser Olle Ocker hur den väna kärnan längst in i hans inre spricker. Som om någon knäckte en nöt. Ut tittar en liten liten djävul med hundögon. Du vet sådär stora bedjande ögon som inte går att säga nej till. Olle måste medge att det ser komiskt ut med en djävul med så snälla ögon. Han fnissar till för sig själv och inser snart sitt misstag.
– Vad har du så roligt åt din idiot?
Hör han från köksdörren.
– Det ska väl du ta och skita i! Utan dig vore jag lycklig någon annanstans, svarar Olle och ser lika häpen ut som sin partner där i dörröppningen.
Det kittlar till på Olles axel och han ser att den lilla kärndjävulen minsann tagit sig den stora friheten att ta en promenad, från det allra innersta inre ut på utsidan.
– Här ska levas liv! skanderar den lilla hundögde.
Olle Ocker flämtar till. Han kikar försiktigt mot dörröppningen, men partnern verkar ingenting ha hört. Däremot är han fortfarande rosenrasande röd om kinderna efter Ockers oförskämda uttalande.
– Så, du skulle vara lycklig någon annanstans? Som var då? Hos alla dina kompisar? Hemma hos lilla mamma kanske? Det tror jag när jag ser det.
Det röda raseriet är borta – utbytt mot en svart hånfullhet. En hånfullhet som Olle Ocker både känner igen och kan utantill. Den svärtan har färgat hans liv i 23 år nu. 23 år? Är det så länge. Olle minns millenieskiftet som igår…
Och där tog de tjugo minutrarna slut och jag fick inte veta mer om Olle Ocker. Men kanske hittar jag lusten att skriva fortsättningen en annan dag.
-
En historia om ett uppbrott
”Det är inte du, det är jag”. Hur många gånger har man inte sagt det och i hemlighet tänkt: ”Det är visst du din jävla idiot!” Så var det mellan dig och mig. Det var bara du hela tiden. Du svek mig när jag behövde dig som mest. Och när jag trodde att allt var bra, så visade det sig att problem mullrade under ytan. Problem som du aldrig kunde lösa på egen hand. Problem som landade i mitt knä – i min plånbok.
Som den där gången när vi just träffats och du gjort dig fin. Visst, du var väldigt stängd, det var inte helt lätt att komma innanför ditt skal. Men sådant går att se förbi. Och visst, du hade skrutit i annonsen om hur snabb och funktionell du var. Men vem är jag att döma? Och så kommer det fram att du inte bara hade en, utan två skruvar lösa? Hur skulle jag gå vidare efter det? Jo, jag tog professionell hjälp såklart. Och du kom tillbaka och sa att nu, nu är allting bra.
Men du ljög. När sommaren kom var du alldeles febrig. Jag kunde inte vara nära dig utan att svetten rann. Det hjälpte lite när du öppnade upp för att vädra, men det var inte optimalt. Och så kom vintern – då visade du din iskalla insida. Inte en känsla fanns där. Bara kyla. Och där någonstans kände jag nej. Det är inte mig det är fel på, det är dig. Du försökte bromsa mig, men det gick inte längre.
Så, jag gjorde det enda rätta: jag satte mig för att komponera en Blocket-annons. En annons som jag sedan aldrig behövde lägga ut. Du blev adopterad, kan man säga. Eller ja, såld jävligt billigt.
Så gick det till, när jag gjorde slut med en Volkswagen Golf.
-
Börja kort, tänk stort och ta plats
Börja kort. Så säger de som vet. Långa meningar dödar din text. Jag älskar långa meningar. Och korta. Jag vet att det bästa är att variera. Att varva långt med kort. Det blir skönare för dig som läser. Lättare. Det blir som en melodi förstår du. Som musik.
Tänk stort. Så säger de med visioner. De som vill framåt. Ingenting är omöjligt och du, ja just du, kan bli precis vad du vill. Ingenting kan stoppa dig. Förutom du själv förstås. Dina tillkortakommanden och ditt dåliga självförtroende. Din brist på kapital. Det finns så mycket som kan stoppa dig. Det finns så mycket som stoppar dig just nu. Och det är okej. Ibland är det bättre att tänka litet. Börja smått. Det hjälper inte att tänka stort om du inte har mat på bordet, eller hur?
Ta plats. Så säger de till oss. Vi tjejer. Vi småföretagare. Vi som gömmer oss i hörnen. Vi ska ta plats. Men inte för mycket plats. Gud nåde dig om du är för högljudd eller för tjock. Samma regler gäller inte då. Men vi ska ta plats. Annars är det vårt fel att vi inte kan bli precis vad vi vill. Du ska inte följa strömmen. Men du ska göra precis som alla andra. Här är fem tips på hur du blir stor på sociala medier: dansa till en låt som en miljon andra redan dansat till, mima till ett ljud som två miljoner andra redan mimat till, dela ett hundklipp som tvåhundratusen redan skrattat åt, gör absolut ingenting som ingen annan redan gjort, gör precis som alla andra. Och så går det på. Vi blir matade av samma skit dag ut och dag in. Tills det kommer någon som tar plats, som tänker stort och som börjar kort. Som fångar in oss. Som är sin egen. Som gör något helt annat. Kontentan? Sköt dig själv och skit i andra. Eller… Sköt om dig själv och snacka inte skit om andra. Eller… Sköt om dig själv så som du skulle sköta om andra. Eller… Lyssna inte så jävla mycket på vad fåntrattar på internet dillar om. -
Att vara en duktig flicka som säger nej
”Vi måste försöka hålla näsan ovanför vattenytan tills vi är i mål” sa projektledaren i ett projekt jag var med i. Problemet var att det var flera månader kvar till målgång. Och ja, jag gillar att bada året runt, men jag föredrar att själv bestämma när jag ska doppa huvudet. Problemet var också att det saknades både tid, personal och resurser för att vi skulle bottna. Jag gillar en utmaning, och ibland kan jag trolla med knäna, men den här gången blev det för mycket. Alla var megastressade, men de flesta verkade kunna hantera det. Inte jag.
Jag tog semester och skulle vila, men kunde förstås inte släppa projektet helt, herregud jag är ju en duktig flicka. Så jag hoppade in och tog möten ändå. Då kom ångesten och stressen. Hela kroppen reagerade.
”Winners never quit and quitters never win”. Så står det på fräcka citattavlor på internet och i verkligheten. Jag ha aldrig sett mig själv som en vinnare, men jag har än mindre sett mig som någon som ger upp. Herregud, jag är ju en duktig flicka. Det är bara jobba hårdare, försöka mer, göra det jag ska. Jag jobbade ju inte ens heltid med detta projekt, nog borde min näsa, och kanske till och med mun, kunna hålla sig ovanför den där vattenytan.
Semestern tog slut och jag bröt ihop. Grät och hulkade fram att jag inte orkar mer. ”Du kanske borde sluta” sa mamma. ”Varför slutar du inte?” sa min sambo. Och jag kände bara ”men om jag slutar, hur ska de andra ta sig i mål utan att drunkna?”. Men jag lyssnade på kroppen. Jag blev en quitter. Härjad av dåligt samvete berättade jag att jag inte orkar mer. ”Orkar du kanske tills vi går i mål?”, sa chefen. Jag sa nej. Det är så mycket svårare att säga nej än att säga ja. Det är så svårt att göra folk besvikna.
Efter en månad var jag fri. Fri från ansvar, fri från krav. Men jag var så trött och skör. Jag vilade en månad. Tog bara några få uppdrag och sov 10 timmar per dygn. Jag vet inte om jag nosade på den berömda väggen. Jag vet däremot att jag fortfarande är ganska trött. Jag vet att jag insett att jag är utbytbar och att jag inte måste bära vare sig världen eller enstaka projekt på mina axlar. Jag vet också att ”att vara en duktig flicka” kan betyda att vara duktig nog att lyssna på kroppen och säga nej ibland.
-
Angående igår…
På tal om gårdagens inlägg måste jag bara dela med mig av LISTAN med planer jag gjorde igår när jag låg och försökte somna mellan klockan 23 och 01:30. Allt på denna lista tänkte jag att jag skulle hinna IDAG. Klockan är 10:03 och jag har hittills inte prickat av en enda grej.
- Måla kaklet i köket
- Måla köksön
- Måla köksluckor
- Gå en lång morgonpromenad och bada och dricka kaffe vid sjön
- Applicera färgborttagning på vardagsrumsbordet
- Baka kakor
- Måla panel + väggar i köket
Som ni förstår har jag en undertryckt liten målare som ligger i mitt inre och bara längtar ut. Eller så är jag bara förbaskat less på vår nedervåning som vi ännu inte hunnit måla om. Vilket det än är så vet jag (idag, när det inte är kväll och jag gör storslagna planer) att jag inte kommer att ta tag i något av detta under närmsta månaden, förmodligen inte ens under detta år.
Vad planerade du för att hinna med igår innan du somnade?
-
Imorgon ska jag förändra världen
Imorgon, då ska jag förändra världen. Eller kanske inte världen, men mitt liv. Jag ska börja jogga, jag ska storstäda, jag ska ta tag i den där bloggen som vilat sen april, jag ska måla om och jag ska banne mig baka bullar också. Känner du igen dig? Du ligger i sängen och ska sova, men istället för att somna ligger du och funderar över allt du ska göra imorgon. Och allting känns möjligt, rimligt och görbart. Än sen att du inte joggat sedan i juni? Imorgon kommer du att ha kraften. Du känner det i hela kroppen. Sen kommer morgondagen…
I kanske en månads tid har jag minst varannan kväll tänkt att jag ska skriva om det här mänskliga men också ganska enfaldiga beteendet. Var tredje kväll har jag tänkt att jag ska morgonjogga istället för att promenera. Jag har har haft en otrolig energi inför alla morgondagar som ännu inte varit. Sen har jag vaknat och varit sådär trött som man bara kan vara i oktober när höstlöven trillat av och världen går i brunskala. Jag har inte orkat ta tag i något, förutom det jag måste. Jag har inte joggat, inte bloggat, ingenting. I stället har jag bara börjat om varje kväll, tänkt att ”imorgon, imorgon kommer den där magiska energin”. Och skam den som ger sig, idag hände ju något i alla fall, jag sitter ju här och skriver.
Men varför gör jag såhär? Och du? För du gör också såhär, eller hur? Dagdrömmer om små förändringar varje kväll för att sedan vakna upp och bli knockad av vardagen? Det sjuka är att jag tror på mig själv. När jag ligger där i sängen SER jag framför mig hur jag snörar på mig joggingskor istället för kängor på morgonen och jag känner hur LÄTT det kommer att vara att springa. Att jag inte joggat på över ett halvår, det kommer inte att göra något, jag har konditionen i mig. Och på morgonen känns det HELT omöjligt, inte en chans att jag ger mig ut och joggar. Eller att jag tar tag i något annat på den långa listan av möjligheter jag såg framför mig när jag låg tryggt i sängen kvällen innan.
Men hörrni, imorgon förändrar vi världen. Ett litet steg i taget.
-
Lösa tankar om livets cykler
Mitt liv går i cykler. Kanske gör allas det? Hur ska jag veta? Var tredje år färgar jag håret rött. Varannat år brukade jag byta jobb. Förut brukade jag byta kille då och då också, men den här killen vill jag behålla. Jobbet också för den delen. Fördelen med egen firma är att jag inte behöver byta jobb för att få variation, jag behöver bara ta nya uppdrag. Ena veckan översätter jag recept från norska till svenska, andra gör jag annonser för en bilmek, tredje projektleder jag interna rebrandingprojekt. Det är varierande och väldigt roligt.
Med ojämna mellanrum brukar jag starta ny blogg, alternativt ta tag i bloggandet på den blogg jag för tillfället använder. Att flytta har sällan ingått i mina cykler. Jag bodde i samma radhus från det att jag föddes tills jag flyttade hemifrån när jag var 18. Sen passerade tre lägenheter i Linköping och tre i Stockholm innan jag landade i mitt senaste boende. Där bodde jag i tio år. Tiden går fort och den går långsamt. Jag har haft riktigt bra år i den lägenheten. Och riktigt jävla dåliga år. Och jag är glad för allesammans. De har tagit mig dit jag är idag.
Sen april hyr vi ju ett hus i Soukolojärvi utanför Övertorneå. Ett jättelångt stenkast från finska gränsen. Och ett nästan lika långt stenkast från polcirkeln. Här heter orterna saker som Korpilombolo, Korva och Kuivakangas. För mig som varken pratar finska eller meänkieli låter det som att någon har haft sitt livs bästa dag när hen hittat på alla ortsnamn. För den som pratar finska eller meänkieli så är det nog mer logiskt.
Nu letar vi hus att köpa, som jag skrev om förra veckan. Och jag undrar om cyklerna kommer att te sig annorlunda nu. Det har ju redan börjat. Jag har slutat byta jobb. Slutat byta kille. Kanske kommer jag även att sluta färga håret rött. Kanske kommer jag att sluta ta tag i mitt bloggande. För kanske kommer jag att lyckas hålla ångan uppe. Förhoppningsvis har jag inte börjat bli en sån som flyttar. Förhoppningsvis är detta mellanlandningen som gör att jag hittar hem. Min plats. Min borg. Min, Eriks och Mayas plats. Vår borg.
