Jag var på en kvällskurs på Studieförbundet i veckan. Kursen handlade om kreativt skrivande och om hur man kommer igång. Vi fick flödesskriva i olika övningar. Om du inte vet vad flödesskriva är så handlar det om att låta orden göra just det: flöda.

I en av övningarna fick vi med hjälp av en tärning slå fram en mening som vi skulle utgå från. Sen fick vi tjugo goda minuter på oss att skriva utifrån den. Jag tänkte låta dig få läsa. Här kommer den:

Historien om Olle Ocker

Olle Ocker improviserar hänsynsfullt på fönsterbrädan i vinterstormen. För sån är han, Olle Ocker, hänsynsfull och aldrig till besvär. Därför sitter han där på fönsterbrädan och improviserar dikter till sin inte så hänsynsfulla partner.

”Min älskling du är som vinterstormen som rasar utanför mitt fönster
Min älskling du far fram som yrvädret utan något mönstser
Min älskling, vem vore jag om du inte fanns?
Jo – lycklig någon annanstans…”

Men vad du då? Det där var inte särskilt Olle Ockerskt, att vara ärlig och tala sanningar. Han som är till lags och bäddar ord i bomull. Att sitta här en helt vanlig tisdag och säga saker precis som de är. Vad är det som sker?

Olle Ocker försöker att hitta tillbaka till sin väna kärna och gör ett nytt försök.

”Du, min vän sedan många år
Du har trampat på många tår…”

Vafalls!? Skulle hans partner få syn på dessa förfärliga dikter skulle han få sova på soffan i veckor. Som om det vore ett straff, förvånade sig Olle Ocker med att tänka. Lite lugn och ro om natten skulle inte skada. Vem är jag? tänkte Olle och letade sig in i kärnan igen. Vem är jag egentligen?

Plötsligt ser Olle Ocker hur den väna kärnan längst in i hans inre spricker. Som om någon knäckte en nöt. Ut tittar en liten liten djävul med hundögon. Du vet sådär stora bedjande ögon som inte går att säga nej till. Olle måste medge att det ser komiskt ut med en djävul med så snälla ögon. Han fnissar till för sig själv och inser snart sitt misstag.

– Vad har du så roligt åt din idiot?

Hör han från köksdörren.

– Det ska väl du ta och skita i! Utan dig vore jag lycklig någon annanstans, svarar Olle och ser lika häpen ut som sin partner där i dörröppningen.

Det kittlar till på Olles axel och han ser att den lilla kärndjävulen minsann tagit sig den stora friheten att ta en promenad, från det allra innersta inre ut på utsidan.

– Här ska levas liv! skanderar den lilla hundögde.

Olle Ocker flämtar till. Han kikar försiktigt mot dörröppningen, men partnern verkar ingenting ha hört. Däremot är han fortfarande rosenrasande röd om kinderna efter Ockers oförskämda uttalande.

– Så, du skulle vara lycklig någon annanstans? Som var då? Hos alla dina kompisar? Hemma hos lilla mamma kanske? Det tror jag när jag ser det.

Det röda raseriet är borta – utbytt mot en svart hånfullhet. En hånfullhet som Olle Ocker både känner igen och kan utantill. Den svärtan har färgat hans liv i 23 år nu. 23 år? Är det så länge. Olle minns millenieskiftet som igår…

Och där tog de tjugo minutrarna slut och jag fick inte veta mer om Olle Ocker. Men kanske hittar jag lusten att skriva fortsättningen en annan dag.