Igår var det minus åtta grader där vi bor. Jag kom på mig själv med att tänka att det är en perfekt temperatur. Imorse joggade jag i minus tjugotre. Jag upprepar: MINUS tjugotre. Det enda jag justerade från min springklädsel dagen innan var att jag tog på ett par långkallingar. Och lämnade hunden hemma. Det var ljuvligt. Jag svettades till och med om händerna. Som vanligt. Visst, reflexjackan från Jula var alldeles stel när jag kom hem, men jag var varm. Jag känner mig oövervinnerlig. Jag känner att jag plötsligt, vid 33 års ålder, har förstått hela kläder-efter-väder-grejen. Det går ju att vara ute och njuta även när det är svinkallt, så länge man har rätt paltor på sig.

Tornedalingarna kommer säkert säga ”vänta du bara tills det är minus 30”. Och de kanske kommer att ha rätt. Kanske ropar jag hej innan jag ens är halvvägs genom vintern. Men än så länge, med november i ryggsäcken så säger jag bara: hellre massor av minus och snö än blask, slask, gråväder och tö.

Och till er som vill veta nyckeln till min framgång säger jag bara: ull ull ull ull ull.