-
Mirakel i januari eller: Matilda åker buss i Norrbotten
Dag tre på nya jobbet. Ja, jag har gått och tagit anställning. Mitt nya jobb har kontor i Luleå, det är ungefär sju mil från byn där jag bor. De två första dagarna hade jag turen att få köra bil. Eller tur och tur, första dagen körde jag hem i snöstorm – gul varning – jag sniglade fram i 60km/h på E4 och var livrädd hälften av tiden. Men det gick bra. Heja mig, jag börjar bli integrerad norrbottensbo, har blivit bättre på att köra i vinterväder.
Idag var jag tvungen att motvilligt ge upp bilen till Erik som skulle på jobb i Kiruna. Vår vän Ulf är inneboende hos oss i veckorna under en period, han ställde snällt upp på att skjutsa mig först till Linus och Juliana som skulle vakta hunden och sen till busshållsplatsen.
Morgonen började fint. Vi kom upp i tid och hann med allt vi ville. Dags att åka! Till historien hör att vår snöslunga är trasig och har så varit sedan innan snöstormen i måndags. Vår ganska branta väg ner till huset är alltså oplogad, spårig och hemsk att beträda med bil. Igår for jag omkring som en slingrande orm när jag skulle rulla ner.
Erik skulle åka först. Det gick sådär. När han skulle vända bilen började däcken snurra. Han kom ingenvart. Helvete! Jag hade ju en buss att passa. Till slut kom han loss och jag kanske vrålade till honom i bara en lite lätt panik:
– Jag måste hinna med bussen, flytta på dig för vi måste iväg NU!
Puh! Äntligen på väg.
Denna förrädiska väg ska väl inte vara några problem för Ulfs monstertruck. En Toyota Hilux klarar väl allt (ostoppbar sedan 1968 enligt reklamen)? Trodde jag.
– Är vi på väg ner i diket? frågade jag Ulf. Något stressad eftersom vi inte hade all tid i världen till godo.
– Ja vi är nog det…
En kort stund senare konstaterar han:
– Vi sitter fast Matilda.
Helvete helvete helvete. I mitt huvud formades planer för hur jag skulle lösa en alternativ färd till mitt sprillans nya jobb.
Men då gjorde Ulf en knyck med bilen samtidigt som Erik sköt på bakpå och det stora onsdagsmiraklet stod klart. Vi var loss!
I ett huj gav vi oss iväg till Linus och Juliana, som bara bor 700 meter bort. Deras uppfart var som en dröm i jämförelse. Jag kastade in hunden med andan i halsen och slängde mig in i den ostoppbara bilen igen. Mot bussen!
Vi hann fram med hela åtta minuter tillgodo. Till historien hör också att jag inte åkt buss en enda gång under de tre år jag bott i Norrbotten. Men jag är inte en ovan bussresenär, för jössenamn jag har ju bott i både Norrtälje och Stockholm. Är det något jag kan, så är det kollektivtrafik.
Tack vare min allmänbildning visste jag att det någonstans vid busshållplatsen skulle finnas en knapp. En knapp som styr en ljussignal som signalerar till busschauffören att han ska svänga av motorvägen. Jag såg ingen knapp. Helvete!
Men det var inte bara i Ulfs toyota det skedde mirakel denna arla mörka morgon, ur skuggorna dök det plötsligt upp en reflexman tillika van bussresenär. Han borstade av en låda och där var visst knappen.
– Mot Haparanda? frågade han vänligt.
– Nej jag ska mot Luleå, svarade jag och svamlade samtidigt fram en ursäkt om att det är första gången jag åker buss.
Jag gissar att han tänkte ”jävla stockholmare” men jag kan ju inte lova något.
Puh! Knappen var intryckt och jag hade härliga fyra minuter kvar innan bussen skulle komma.
Haparandabussen kom inrullande samtidigt som jag såg en Luleåbuss swisha förbi uppe på E4:an. Den hjälpsamme reflexmannen skuttade ombord och meddelade samtidigt att jag inte behöver oroa mig. Det ska komma en till buss mot Luleå. Puh!
Och se! Där kom en flådig dubbeldäckare slirande ner från E4-avfarten. Hurra! Men vänta! Jag såg plötsligt hur den gjorde en gir och körde upp mot motorvägen igen. Helvete!
Då slog det mig… jag stod i svart jacka, helt utan reflex i en mörk busskur. Busschauffören hade behövt vara Saida för att se mig. Jag stegade ut i skenet av en gatlykta, vevade med armarna och ropade ett svagt ”hallå men jag då!”.
I mitt huvud började jag återigen göra planer för hur jag skulle lösa färden till kontoret i Luleå.
Men nu, mina vänner. Nu sker det tredje miraklet denna januarimorgon. Dubbeldäckaren stannade… och backade… och efter en mindre graciös vändning stod den äntligen framför mig med öppna dörrar. Halleluja!
Jag skämdes såklart. Och sa förlåt till busschauffören för att jag var så dum, mörkt klädd och alldeles reflexlös. Han verkade snäll och var inte arg alls. Men han var luttrad, och smart.
– Du vet, du kan ju använda mobilen, sa han på utpräglad Haparandadialekt och sneglade samtidigt på telefonen i min hand.
– Ja, jag tänkte inte på det… svarade jag och har aldrig känt mig så korkad.
Jag har nog några år kvar innan jag är en integrerad norrbottensbo. Det finns mycket kvar att lära. -
Vi har köpt hus!
Vi har köpt hus. Utan att provbo. Förra måndagen var vi på visning. I måndags skrev vi kontrakt. Det kändes rätt i magen. Vi har hittat vårt hem, vår borg. Jag vågar inte tro att det är sant än. Det finns fortfarande saker som kan gå åt helvete. På tisdag ska huset besiktas, tänk om herr besiktningsman hittar både mögel och fukt? Tänk om det bor råttor i skorstenen eller grävlingar under golvet. Tänk om taket rasar in. Ja, ni vet. Katastroftankar är sällan logiska.
I den bästa av världar är huset i toppskick, vi slantar upp vad vi ska betala och får tillträde den 16 december. Huset då? Nej men det är bara ett supergulligt litet hus precis vid Kalixälven. Och när jag skriver precis vid så menar jag PRECIS VID Kalixälven. Det är alltså älvtomt. Jag kommer att kunna sitta i vårt uterum och spana ut över älven samtidigt som jag sippar på en kopp kaffe och kanske eldar lite i kaminen.
När arbetsdagen är slut kanske jag tänder en bastu och sätter mig i värmen och ser ut över älven. Eftersom bastun har fönster ut mot älven. Och om jag får riktig feeling kanske jag värmer upp badtunnan som är nedsänkt i altanen. När jag får besök installerar jag kanske gästerna i sovstugan och om jag ska hamra på något så tar jag väl en sväng ut i snickarboden.
Ja, du hör ju själv, det är för bra för att vara sant. Det finns inte en chans i hela helvetet att jag ska få bo så fint. Men jag ber dig, håll tummar och tår för att besiktningen går vägen och för att mina katastroftankar inte slår in. För jag vill verkligen fira jul i vårt lilla hus vid älven.
Så, hur gör man nu då? Hur äger man sitt eget boende? Jag har hyrt mina bostäder sedan jag flyttade hemifrån 2007. Jag får alltså måla i vilken färg jag vill? Halleluja!
-
Hur i h-e hamnade jag i Tornedalen?
Jag ska inte låtsas som att jag har världens största läsarskara. Det är väl mamma och kanske någon mer som läser det jag skriver. Men det kan ju hända att någon kikar in här och undrar ”hur tusan hamnar man i Tornedalen när man är från Roslagen”. Som tur är så är denna flytt både berömd och väldokumenterad.
Det började med att jag hittade en annons på Facebook. Kommungänget på Hej Hemby sökte genom projektet Tjena polcirkeln någon eller några som ville prova på att bo i Tornedalen. Jag & Erik ansökte och efter ett gäng intervjuer så blev vi utvalda och fick flytta till Soukolojärvi.
Här kan du läsa: Matilda & Erik får säga Tjena polcirkeln.
Vi fick beskedet i februari i år och i april gick flyttlasset. Vi tömde hela lägenheten, hyrde ut den i andra hand och åkte upp. Här kan du se en liten film från när vi just kommit upp: Matilda & Erik är här.
För den riktigt vetgirige har vi ju också gjort en och annan vlogg sedan vi flyttade upp. Som riktiga youtubers. Kolla in youtube-kanalen här.
Dessutom finns några blogginlägg som jag skrivit hos Hej Hemby:
2 veckor in och jag fattar ingenting.
Identitetslös i Tornedalen.
Halvtid i Soukolojärvi.
Regler är till för att brytas.
10 tips om du ska flytta till Tornedalen.Om du orkade läsa inläggen vet du hur det slutade. Vi bor här nu. I en by 10 minuter från polcirkeln. Hur jag ska klara vintern har jag inte räknat ut ännu. Men jag har i alla fall köpt ett par riktiga vinterkängor och en megavarm jacka. Det kan hända att det bli ett och annat gnäll-inlägg framöver, den som lever får se.