-
Om att vara rädd för rotvältor
Har du också traskat genom livet och varit livrädd för rotvältor? Jag tror att det är något jag blivit itutad som barn. Rotvältor ska man akta sig för och därmed basta. För mig hamnar rotvältor i samma låda som kvicksand, lava och blodiglar – saker jag oroade mig för som barn men som sedan inte bekymrat mig särskilt mycket som vuxen.
Grejen med rotvältor är att du ska akta dig för dem. Men bara om själva trädet är borta. Det är då risken finns att de slår igen och du kan hamna under och säga farväl till världen. Sitter trädet kvar på roten däremot, då är det ingen fara.
Så länge stammen ligger kvar på marken är rotvältan öppen, men sker det något som kan förändra vikten kan vältan hastigt slås igen.
Skriver SvD om rotvältor i sin artikel från 2014.Nu menar jag inte att du ska börja lägga dig under rotvältor på pin kiv. Säkerheten först och så vidare. Men du behöver kanske inte gå runt och vara rädd heller.
-
Allt om min brasilianska gatuhund
Gillar du hundar? Vill du veta allt om min hund? Vilken tur, då ska du får göra det idag. Hur gammal är hon? Var kommer hon ifrån? Vad är hon för ras? Och så vidare. Kanske mest intressant för mig, kanske inte, vi får se helt enkelt.
Maya på fjällvandring Min hund heter Maya. Det är inte jag som döpt henne, men jag tyckte att det var ett bra namn. Möjligtvis lite lökigt att stava det med y, men vem är jag att ta ifrån henne den stavning hon fått? Hon kommer från Brasilien. Var i Brasilien och hur hon föddes vet jag ingenting om. Det jag vet är att hon adopterades från ett hundhem av en vänlig man. Den vänliga mannen var förmodligen samma person som döpte henne till Maya med y.
Men hur kom hon till Sverige?
2019 bestämde sig den vänliga mannen för att flytta till Stockholm. Han hade fått jobb där nämligen. Givetvis ville han ha med sig Maya. När Maya väl var på plats i Stockholm var hon stressad. Den vänliga mannen fick ingen plats på hunddagis och Maya klarade absolut inte av att vara ensam hemma. Så han gjorde det enda rätta, han accepterade att han inte kunde ge Maya vad hon behövde och hörde av sig till organisationen Hundar utan hem för att få hjälp med omplacering.
Maya poserar Och hur kom hon till mig?
Samtidigt satt jag och plöjde Hundar utan hems hemsida i jakt på min första hund. Och där var hon! Maya – den perfekta matchen. Jag skickade in en ansökan och efter en telefonintervju, referensintervjuer och ett hembesök fick jag besked: jag fick adoptera Maya.
En regnig oktoberkväll åkte vi till Hornstull för att träffa henne och hämta hem henne. Satan vad jobbig hon var! Hon bet mig i händerna och drog i kopplet som en galning. Hon stressbajsade flera gånger per promenad och var så stissig att jag började undra vad tusan jag gett mig in på.
Vad är hon för ras?
Enligt den vänlige mannen var Maya hälften pinscher och hälften okänt. Jag var för nyfiken för att inte veta säkert så jag gjorde ett DNA-test. Det här var svaret jag fick:25 % Terrier Brazileiro
12,5 % English Springer Spaniel
62,5 % Breed Groups: Companion, Terrier, Herding, SighthoundI rasgrupperna ovan ingår bland annat pinscher, schäfer och vinthund. Men när jag läste på om brasiliansk terrier föll allt på plats. Klart hon är en brasiliansk terrier, allt stämmer in.
Maya åker dressin. Hur gammal är hon?
När jag hämtade Maya var hon 2 år. Nu har hon bott hos oss i över två år och har hunnit fylla fyra. Det märks. Hon har blivit vuxen. Men hon kan fortfarande inte vara ensam hemma.
Hur är hon nu då?
Hon har utvecklats otroligt mycket. Från att skälla på väldigt mycket, till att bara skälla om det knackar på dörren. Eller om det kommer ren. Från att dra i kopplet, till att kunna gå fint på kommando. Från att vara stressig och stissig, till att vara lugn och harmonisk. Visst finns det saker kvar att jobba på, visst kan hon vara jobbig ibland, men på det stora hela är hon en helt fantastisk hund som går att ha med överallt. Hon charmar alla som kommer i hennes väg och är nog smartare än jag förstår ibland.
Hur stor är hon?
90 % av våra vänner och bekanta som sett Maya på bild och sedan träffat henne i verkligheten har sagt ”Är hon så liten? Jag trodde hon var större!”. Hon väger 7 kg och ryms utan problem i knät.
Jag har inte ångrat en sekund att jag adopterade en hund och jag är så glad att det blev just Maya som fick flytta hem till oss till slut. Är du sugen på att adoptera hund istället för att köpa valp så rekommenderar jag varmt Hundar utan hem. De är så otroligt måna om att hundarna får ett bra hem. Först tyckte jag att det kändes löjligt med alla intervjuer, referenstagande och hembesök, men sen förstod jag varför. Det är för hundarnas bästa. Nästa vecka blir det läxförhör tema Maya, så se till att läsa på nu.
Bästa kompisarna -
Runstreak – perfekt träning för latmaskar
Min första runstreak pågick i 431 dagar. Sen fick jag covid-19 och vågade inte fortsätta. Jag pausade i tre månader och började om i slutet på juni. Idag sprang jag min 126:e runda.
Vad är en runstreak?
En runstreak går ut på att du joggar varje dag, utan avbrott.Hur långt måste jag springa?
Det där bestämmer du förstås själv. De flesta kör minst 1,6 kilometer om dagen. Det motsvarar en mile och är någon slags internationell måttstock på hur lång minimidistansen ska vara. Men regler är till för att brytas så vill du springa längre eller kortare så är det ju upp till dig. Vissa mäter tid istället för distans. De kanske springer 10 minuter om dagen till exempel.Måste jag springa fort?
Nej! Det är det som är grejen. Du ska inte springa fort. I alla fall inte varje dag. Jag springer ofta ganska långsamt. Och ofta springer jag bara mina 1,6 kilometer. Men så ibland, om jag får feeling, så gasar jag på och springer längre.Varför är det så bra?
För att du bygger kondition utan att du märker det. För att du alltid kommer ut. Det går liksom inte hitta på ursäkter för att inte springa, för då bryter man sin runstreak och måste börja om. Och det kanske känns okej just i början, men när du kommit upp i en respektabel siffra så vill du bara lägga fler dagar i runstreak-säcken.För mig, som egentligen är en latmask, är runstreak ett optimalt sätt att träna. Jag kommer ut varje dag, men måste för den sakens skull inte vara ute och motionera i en timme. Det tar tio minuter ungefär, sen är jag klar. Och jag känner mig alltid mycket goare i huvudet efteråt. Det är lite som att jag inte vaknat förrän jag tagit min dagliga joggingtur. Sedan jag började på min andra runstreak har jag knappt sprungit några längre pass. Men uppenbarligen har jag byggt uthållighet ändå, för förra veckan orkade jag jogga en hel mil. Jag har alltså tränat upp mig för att springa en mil utan att jag märkt det själv.
Såklart tar det emot ibland, när det är snöstorm, spöregnar eller de få gånger jag är bakfull. Men det är bara bita ihop och ge sig ut. Det är förstås enklare för mig som har hund. Jag ska ju ändå ut, då kan jag lika gärna jogga.
Tricket är att lägga ribban svinlågt. Du måste inte vara snabb, vissa dagar behöver du kanske inte ens byta om, var lite prestigelös. Och vips säger det, så har du plötsligt joggat i över 100 dagar och orkar springa en hel mil.
För att inte lusa ner min vanliga instagram med träning har jag en egen för springeri-content. Du hittar den här, eller söker på marathonmatilda på instagram. Där delar jag inlägg med spännande innehåll som ”idag var det blötsnö, det var jobbigt” eller ”jag har köpt nya löparskor, de är bra”.
-
Sagan om när jag var på nakenfest
Inlägg från fredag, den 2 december 2016, kl. 08:56.
Det finns olika saker jag aldrig trodde jag skulle göra. Gå på nakenfest till exempel. Men ibland är livets vägar sådär outgrundliga. Olika tillfälligheter gör att man plötsligt står där spritt språngande naken – med bara ett par sportsockar på fötterna. Låt mig berätta hur det gick till.
Vi hade hört att Zhala skulle ha fet releasefest på Slakthuset. Vi hade även hört rykten om att det fanns möjlighet att få en gratis tatuering på plats, och att Robyn skulle vara där. Given festdestination med andra ord.
Så vi såg Zhalas spelning, vi såg Robyn i folkvimlet och vi fick höra ytterligare ett rykte: för att få en gratis tatuering var man tvungen att gå in i nakenrummet. Ett skymt rum i lokalen där du fick lov att strippa helt och hållet för att komma in. Jag kan ärligt säga att jag inte var särskilt sugen på att gå in där. Att stå naken med diverse okända människor på en nattklubb är inget jag drömt om direkt. Men plötsligt var det någon i gänget som sa: ”Vi går in!”. Att stå ensam på en nattklubb när alla ens kompisar går in i ett mystiskt nakenrum är inte heller något jag drömt om – så jag gjorde som varje vettig människa: sprang till baren och beställde en shot och en öl. Hällde i mig shoten, tog ölen i handen och hängde på.
Bakom draperierna som skymde nakenrummet stod en vakt (obs påklädd), han informerade oss om att telefoner och kameror var förbjudet, försåg oss med varsin tygväska från Weekday och sa: ”här kan ni lägga era kläder och tillhörigheter”. En i vårt sällskap, låt oss kalla henne J, var extra snabb och stod redan i bara mässingen och vinkade när vi klev in. Surrealistisk situation, minst sagt.
Vi klädde av oss, lade våra påsar i entrén och klev in. J, som hela tiden låg steget före stod redan och socialiserade med en okänd man. Låt oss säga såhär, jag har aldrig i mitt liv tittat människor så mycket i ögonen som jag gjorde under stunden jag stod naken i ett naket folkhav. Efter en stund blev vi dock märkligt nog ganska bekväma, och släppte ner de korsade armarna som skylde brösten. Då dök en naken man upp och frågade ”vill ni ha strumpor!?”. Unisont svarade vi: JAAAA! Och plötsligt stod vi alltså nakna med enbart ett par sportsockor från Weekday på fötterna. Sex on legs.
Det slutade snöpligt när vi fick reda på att tatueraren hade slutat för dagen. Vi hade alltså, egentligen, klätt av oss nakna i onödan. Å andra sidan fick vi en upplevelse utöver det vanliga. Och bilden av olika nakna människor som sitter i knät på varandra inne på en klubb kommer jag nog alltid ha på näthinnan.
-
Ett kapitel ur en bok som inte finns
Förra året var, som alla vet, ett särskilt år. På grund av ett visst virus så hade jag lite dåligt med jobb under våren. För att få dagarna att gå bestämde jag mig för att börja skriva en bok. Och med börja menar jag verkligen bara börja. Det blev nämligen bara ett väldigt kort kapitel. Ett kapitel diskbänksrealism. Jag tänkte att du skulle få läsa. Varsågod.
Kapitel 1
Om att bli rik på kalsonger
2020-10-02 Fredag 15:52
Om hon fått en krona varje gång hon plockat upp Petters jävla kalsonger från badrumsgolvet så skulle hon vara miljonär. Eller? Amanda börjar räkna efter. En kalsong om dagen i fyra år. Trehundrasextiofem gånger fyra. Det är knappt 2000 kronor? Hon tar upp telefonen, öppnar miniräknaren och slår in talet. Ettusenfyrahundrasextio. Inte ens 1500 spänn. Hon suckar. Högt. Hon plockar upp de svarta boxershortsen från golvet och tar i farten upp en blöt handduk som hon hänger upp på badkarskanten. Om hon fått en krona även för de blöta handdukarna skulle hon åtminstone ha nästan 3000 kronor. Långt i från miljonär, men ändå en halv hyra.
Från vardagsrummet hör hon Petters röst:
– Yes, we can possibly install that application but it will take a while and you wont be able to work during that time, säger han på sin värmländska svengelska.
Amanda suckar. Högt. Igen. Hon minns tillbaka till för ett år sedan, då Petter fortfarande satt på kontor och arbetade och hon kunde skrota runt hemma ensam och jobba när hon ville, städa när hon ville och framför allt: sova middag när hon ville. Sedan covid19-pandemin svepte över världen är ingenting och allt sig likt. Inte nog med att det är restriktioner kring hur man ska bete sig på affären, på restauranger och i kollektivtrafiken så uppmanas dessutom alla som kan att jobba hemifrån. Och givetvis är konsultfirman som Petter jobbar för så modern och i framkant att samtliga medarbetare ska jobba hemifrån så länge myndigheterna rekommenderar det. Myndigheterna har rekommenderat det i nio månader nu. För Amanda betyder inte rekommendationerna någon större skillnad, hon har jobbat hemifrån de senaste två åren och rör sig sällan utanför Hägersten där hon bor ihop med Petter. Petter ja. Det är ju han som är problemet. Att han är hemma hela tiden. Att han har sina högljudda möten i vardagsrummet. Och att han inte kan plocka upp sina jävla kalsonger från badrumsgolvet.
Hon går ut från badrummet, slänger kalsongerna i tvättkorgen i farten och går in i vardagsrummet. Där snubblar hon på dammsugaren.
– MEN FÖR I HELVETE! skriker hon.
Petter rycker till. Håller upp ett finger framför munnen och pekar på sitt headset. Han mimar att han har möte. Som om hon skulle ha missat det. Han har malt på i över en timme nu. Amanda sätter sig i soffan. Skickar ett sms till sin bästa kompis Sofie:
”Påminn mig igen, varför är vi ihop med män?”
Hon får svar nästan direkt:
”Jag återkommer när jag har ett bra svar. Vad har han gjort nu?”
Amanda:
”Egentligen inget nytt, han plockar aldrig upp sina kalsonger, han skulle dammsuga för en vecka sedan och det enda han lyckats med är att ställa dammsugaren mitt i vardagsrummet, han pratar dålig engelska och kan inte ens hänga upp en jävla handduk när han duschat. Och jag orkar inte ens ta upp det med honom för vi har bråkat om det hundra gånger och det slutar alltid med att det är jag som har överreagerat och ställer för höga krav. HUR KAN DET VARA FÖR HÖGA KRAV ATT TYCKA ATT EN VUXEN MAN SKA KUNNA LÄRA SIG GRUNDLÄGGANDE HYGIEN!?”
Sofie:
”Ah, den gamla vanliga… Men du, det är fredag. Gå och köp en flaska vin och en påse chips. Jag kan tyvärr inte bjuda hit dig, Johans föräldrar kommer ikväll…”
Amanda slänger ifrån sig telefonen i soffan. Fan också! Hon orkar verkligen inte bråka ikväll, men hur ska hon kunna låta bli? Särskilt om hon dricker vin, då kan hon aldrig hålla klaffen. Hon hör Petter avsluta sitt möte. Han snurrar runt på kontorsstolen och tittar på henne med en blick som gör henne vansinnig.
– Måste du skrika och föra oväsen när du vet att jag har möte? säger han.
– Måste du ställa dammsugaren mitt i vardagsrummet så att jag snubblar på den!? svarar Amanda.
– Ja men den står ju där för att jag lovat att dammsuga, nu har jag ju kommit en bit på vägen i alla fall.
Han ger Amanda en blick, försöker se gullig ut. Hon kokar inombords.
– Jag BAD dig dammsuga i MÅNDAGS. Det är FREDAG idag och i en rimlig jävla värld skulle väl du, eftersom du är en vuxen människa, ha dammsugit för länge sen, utan att jag behöver be dig, men NEJ, Petter behöver instruktioner och vill ha en klapp på huvudet för att han tagit FRAM dammsugaren! Jag blir tokig!!!
Petter öppnar munnen som för att säga något. Amanda suckar högt för tredje gången denna halvtimme, plockar upp sin telefon ur soffan och stormar ut ur lägenheten.
-
Att jaga tid utan mening
Jag är en stressad själ. Eller? Jag kanske är en effektiv själ. Mina dagar går ut på att jaga tid. Sekunder och minuter ska sparas till varje pris. Kan jag spara två minuter på att borsta tänderna samtidigt som jag rastar hunden samtidigt som jag tar ut soporna? Mången sekund sparar jag genom att aldrig gå tomhänt upp eller ner för trappan. Det vore ju skandal om jag behövde gå två gånger. Hellre händerna fulla med kaffekoppar, frukostfat, snusdosor och mobilladdare.
Och då undrar du såklart: vad gör jag med all tid jag sparar? Alla sekunder jag jagar? Absolut ingenting. För grejen med tid är att den inte går att stoppa i en burk och ta fram sen. Det vet vi ju allihop, för vi har ju levt. Det går inte att ta fram den där sparade minuten när jag egentligen behöver den som mest, när jag är sen till ett möte eller har bråttom till ett tåg. Och visst, jag kanske har några extra minuter på kvällen eftersom jag röjt så effektivt under dagen. Men då sitter jag mest i soffan, skrollar instagram upp och ner och det ger mig absolut ingenting. Det är motsatsen till carpe fucking diem.
Sen kommer natten och det är dags att sova. Då är den stressade själen vaken. Hela kroppen vill sova. Ögonen vill inte vara öppna. Men i hjärnan, där har någon tänt taklampan och tankarna fladdrar febrilt. Allt jag måste komma ihåg ska plötsligt gås igenom. Det är läkartider, tider för när bilen ska in på verkstad, saker som ska handlas, mail som ska skickas, arbetsuppgifter som ska göras och så vidare och så vidare. Känner du igen dig? Det är full jävla organiseringsfest på hjärnkontoret och jag önskar att jag inte var bjuden. För jag vill ju bara sova. Och så kommer morgonen och allt börjar om.
Jag försöker lugna själen. Försöker byta instagram-skroll mot broderi, organiseringsfest mot att läsa bok. Det funkar i alla fall varannan dag. För att inte tala om listor. Att skriva ner all jävla skit som trängs i huvudet för att slippa tänka på det. Men då kan du ge dig fan på att nästa gång taklampan tänds på hjärnkontoret så står det på agendan: ”titta på att göra-listan” eller ”hitta att göra-listan” eller ”lägg till det här på att göra-listan” eller ”kom ihåg att bocka av det här på att göra-listan”. Det går inte att vinna ett krig mot sin egen effektiva själ. Eller är det en stressad själ jag är? Vad är du?
-
Vad har man annars vänner till?
Inlägg från tisdag, den 22 december 2015, kl. 22:30
Träffade en snubbe som kommit ut ur ett längre förhållande nyligen. Och vi diskuterade skillnaden på att vara ihop och vara singel. Han berättade hur hans ex vid två tillfällen fått lov att plocka fästingar på honom. Som båda två satt sig på en mindre bekväm plats. Ett ställe dit man kanske inte så ofta bjuder in folk. En kroppsöppning man kanske helst håller för sig själv. Ja i röven helt enkelt. Och han undrade vem fan som skulle plocka fästingar ur hans bakdel nu när han är singel? Jag hävdade bestämt att jag har både en och två kompisar som skulle ställa upp med pincetten i högsta hugg om jag råkade ut för samma sak. Han var inte lika säker på att hans kompisar skulle vara så villiga. Alltså JAG skulle ju inte ÄLSKA att plocka fästingar där solen aldrig skiner på mina vänner, men var jag vara TVUNGEN skulle jag förstås ställa upp. Vem skulle man annars ringa? Mamma? Vårdcentralen? Sitt ex? En kollega? Skulle man försöka sig på uppdraget att göra det själv på huk över en spegel? Näe, jag menar på fullt allvar att ”that’s what friends are for”. Eller har jag inga kompisar kvar nu?
Tillägg: snubben i berättelsen kom senare att bli min pojkvän. Ni som följde gamla bloggen känner honom som ”min nya kille” och för resten av världen är han mer känd som Erik, eller som Erkki Heikki.
Tillägg 2: så jävla taktiskt att flytta upp till Norrbotten där fästingar är lika sällsynta som miljonerna på mitt konto. Tjing pax att slippa rota runt i röven på folk.
-
Hur i h-e hamnade jag i Tornedalen?
Jag ska inte låtsas som att jag har världens största läsarskara. Det är väl mamma och kanske någon mer som läser det jag skriver. Men det kan ju hända att någon kikar in här och undrar ”hur tusan hamnar man i Tornedalen när man är från Roslagen”. Som tur är så är denna flytt både berömd och väldokumenterad.
Det började med att jag hittade en annons på Facebook. Kommungänget på Hej Hemby sökte genom projektet Tjena polcirkeln någon eller några som ville prova på att bo i Tornedalen. Jag & Erik ansökte och efter ett gäng intervjuer så blev vi utvalda och fick flytta till Soukolojärvi.
Här kan du läsa: Matilda & Erik får säga Tjena polcirkeln.
Vi fick beskedet i februari i år och i april gick flyttlasset. Vi tömde hela lägenheten, hyrde ut den i andra hand och åkte upp. Här kan du se en liten film från när vi just kommit upp: Matilda & Erik är här.
För den riktigt vetgirige har vi ju också gjort en och annan vlogg sedan vi flyttade upp. Som riktiga youtubers. Kolla in youtube-kanalen här.
Dessutom finns några blogginlägg som jag skrivit hos Hej Hemby:
2 veckor in och jag fattar ingenting.
Identitetslös i Tornedalen.
Halvtid i Soukolojärvi.
Regler är till för att brytas.
10 tips om du ska flytta till Tornedalen.Om du orkade läsa inläggen vet du hur det slutade. Vi bor här nu. I en by 10 minuter från polcirkeln. Hur jag ska klara vintern har jag inte räknat ut ännu. Men jag har i alla fall köpt ett par riktiga vinterkängor och en megavarm jacka. Det kan hända att det bli ett och annat gnäll-inlägg framöver, den som lever får se.
-
Vi börjar om
En gång i tiden ägde jag domänen enrenfrojd.se. Det var en lycklig tid. Jag hade domänen länkad till min blogg frojd.blogg.se och alla var glada. Sen missade jag att förlänga avtalet och domänen föll i händerna på någon annan. Efter det fortsatte jag att blogga på frojd.blogg.se. Tills livet kom emellan. Tills jag tyckte att jag inte hade något viktigt, vettigt eller roligt att säga. Tills jag tyckte att jag skrev så mycket på arbetstid att jag inte ville ägna fritiden åt samma syssla. Men vet ni? Nu vill jag igen.
För ungefär ett år sedan skrev jag sista inlägget på frojd.blogg.se. Så nu börjar vi om. Vi kör egen domän. Egen regi. Och upplägget blir som vanligt: en blogg om allt och ingenting. Med mycket nypor av salt och en jävla massa Fröjd.
Jag tänker mig nya, fräscha tankar. Rapporter från mitt liv som sörlänning i Tornedalen. Helt vanliga betraktelser, och då och då kanske vi dyker ner i arkivet och återanvänder gamla inlägg. Vem minns ens vad jag skrev för tre år sedan? Inte jag, så antagligen inte du heller.
Du hänger med va? Det blir kul – jag lovar!
