-
Vägen till galenskap
– JAG BEHÖVER EN FÖRKLARING!
Hon stormade in i köket. Som en yrvind. En tornado. Som kaos. Hon vrålade igen.
– DU MÅSTE GE MIG EN FÖRKLARING!
Han tittade upp. Hennes ögon var vilda. Rödkantade av sömnbrist. Hade hon gråtit? Blivit galen?
– Vad har jag nu gjort? sa han trött.
– Du? DU!? Varför ska allt alltid handla om dig?
Han suckade. Det brukade alltid vara hans fel. Nu var det hans fel att det inte var hans fel. Det är svårt att göra rätt, tänkte han. Samtidigt som han funderade över vad det var han skulle förklara.
– Det här handlar om vetenskap. Om en fråga människan ställt sig i alla tider. Det handlar om vår överlevnad. Hur vi mår. Det handlar om viktiga saker. Det handlar om mig, men också om dig och alla vi känner, fortsatte hon.
Han tittade på henne. Hade hon verkligen blivit galen? Han tog en sipp ur sin kaffekopp.
– DÄR! Det är det där jag pratar om!
Hon pekade på kaffekoppen med ett bestämt finger. Han orkade inte ens svara. Tog en till sipp och väntade ut henne.
– Förklara för mig, sa hon, hur det fungerar.
Hon var lugnare nu. Han var förvirrad. Står hon här, klockan nio på morgonen och undrar hur kaffe fungerar? Han dristade sig till att fråga.
– Undrar du hur kaffe fungerar?
– Men nej, fräste hon. Eller ja. Eller jag behöver en förklaring. Om jag dricker kaffe klockan nio på morgonen, är jag ändå trött från eftermiddagen och framåt. Men om jag dricker kaffe efter klockan 16 är jag plötsligt pigg hela natten. Vad är det för trolldom? Hur kan det vara så?
Hon började elda upp sig igen. Han förstod plötsligt precis vad hon pratade om. Han förstod hennes vilda ögon. Han förstod allting. Förutom svaret på hennes fråga. Där hade han ingen aning.
– Du har rätt sa han, det är helt sjukt. Men jag har inga svar. Inte ett enda. Jag vet verkligen inte. Det är magi, eller svart magi.
-
Saker jag undrat på Twitter
Inlägg från torsdag, den 20 februari 2020, kl.12:43
Idag tänkte jag att vi skulle avhandla olika saker jag frågat mig på Twitter genom åren. Eftersom jag har en ytterst begränsad följarskara på Twitter kanske ni kan ge mig fler och bättre svar än jag fick där. Märk väl att jag var som mest aktiv för 6-7 år sedan.
Januari 2012:
”Får man gå och sova klockan åtta?”
Det enkla svaret är förstås: Nej, MAN får inte gå och sova klockan åtta, men DU får givetvis.Januari 2012:
”Ska vi prata om att Så ska det låta inte riktigt är vad det en gång var?”
Egentligen tror jag inte att vi behöver prata om det. Men frågan ÄR fortfarande relevant.Kommentar från nutiden: finns ens Så ska det låta längre? Eller har det gått i graven?
Februari 2012:
”Vad är bäst? Pulvervåfflor eller såna man gör själv från scratch? Svara NU!”
Ingen svarade. Men det är väl såna man gör själv va? Eller? Har kanske gjort våfflor en eller två gånger sedan 2012.Kommentar från nutiden: jag har hört att man ska ha vichyvatten i smeten för bästa fras, sant eller falskt? Finns ens vichyvatten fortfarande? Är det samma sak som ramlösa? Jag vet inte.
Mars 2012:
”Finns det något värre än att få häng på strumpbyxorna och smidigt försöka dra upp dem i offentlig miljö?”
Nej, det finns inget värre. Men man kan ju också köpa strumpbyxor som passar.Februari 2013:
”Har tusen ångestsniglar som kryper i min kropp. Ligger i soffan och gnyr. Hur gör man för att få sitt drömjobb? Och vad är mitt drömjobb?”
Jag har svaret nu! Mitt drömjobb är att vara frilansande skribent. Vad är ditt?Januari 2014:
”Den stora frågan jag alltid ställer mig, tackar Linda Lindorff bara ja till tv-program där hon får ha gummistövlar?”
Jag undrar verkligen detta fortfarande. Nu gör hon väl även Wild Kids? Typiskt gummistövelprogram.Oktober 2014:
”Ärligt talat. Folk som kollar de analoga tidtabellerna på t-banan?”
De människorna finns inte längre va?Januari 2019:
”Tänker på alla som brukade vika skjortor av gamla tjugolappen så att gåsens hals blev en slips. Vad gör de nu när Astrid Lindgren tagit över?”
Undrar fortfarande detta. Vilket blev deras nya partytrick?Kommentar från nutiden: Jenny Grinde, jag vet att du läser, och jag vet att du var en av de få jag känner som kunde vika skjortan av tjugolappen. Har du kommit på ett nytt partytrick? Eller går du alltid runt med en gammal tjuga i fickan? <3
-
Kissa i handfatet? En big no no
Det har kommit till min kännedom att folk hittar in på den här bloggen efter att ha googlat ”Kissa i handfatet”. Jag vet varför, det har att göra med att jag en gång skrev ett inlägg om toalettetikett – du kan läsa inlägget här. I inlägget skrev jag att ”Jag ber er män att undvika att lägga ert kön i handfatet för att urinera. Det är så snuskigt. Flera vänner till mig har bevittnat detta live eftersom genierna i fråga dessutom glömt låsa dörren. Snusk!”
Och jag vill egentligen en gång för alla reda ut detta. Det är alltså inte okej att kissa i handfatet. Aldrig någonsin. Eller alltså, bor du ensam och aldrig har besök – do your thing, you do you osv. Men på toaletter som även andra besöker så är detta en big no no. Jag förstår faktiskt inte ens hur man kommer på tanken? Om du ändå ska stå upp och pinka kan du väl lika gärna göra det i toaletten? Eller? Om det finns någon inbiten handfatskissare i min läsarkrets så får hen gärna förklara för mig.
Med det sagt ska jag sätta mig och fundera på vilka inlägg jag ska skriva härnäst. Jag tror att jag ska lämna toalettbloggeriet därhän och ge mig ut på nya jaktmarker. Men det är ta mig tusan svårt att komma på vad jag ska skriva om. Många bloggar ju om vad det gör om dagarna, men de gör ju de facto saker. För mig skulle det bli ”Idag har jag gått i skogen med hunden, suttit vid datorn och jobbat och tittat på Robinson” varje dag. Inspirerande!
Jag inser ju också nu, när jag tänker efter, att ännu fler kommer att hitta hit nu när de googlar ”Kissa i handfatet”. Men jag ser det som att jag gör samhället en tjänst genom att upplysa om vilka toalettetikettsregler som gäller. En kan inte göra allt, men alla kan göra något, som man brukar säga.
-
Att vara en duktig flicka som säger nej
”Vi måste försöka hålla näsan ovanför vattenytan tills vi är i mål” sa projektledaren i ett projekt jag var med i. Problemet var att det var flera månader kvar till målgång. Och ja, jag gillar att bada året runt, men jag föredrar att själv bestämma när jag ska doppa huvudet. Problemet var också att det saknades både tid, personal och resurser för att vi skulle bottna. Jag gillar en utmaning, och ibland kan jag trolla med knäna, men den här gången blev det för mycket. Alla var megastressade, men de flesta verkade kunna hantera det. Inte jag.
Jag tog semester och skulle vila, men kunde förstås inte släppa projektet helt, herregud jag är ju en duktig flicka. Så jag hoppade in och tog möten ändå. Då kom ångesten och stressen. Hela kroppen reagerade.
”Winners never quit and quitters never win”. Så står det på fräcka citattavlor på internet och i verkligheten. Jag ha aldrig sett mig själv som en vinnare, men jag har än mindre sett mig som någon som ger upp. Herregud, jag är ju en duktig flicka. Det är bara jobba hårdare, försöka mer, göra det jag ska. Jag jobbade ju inte ens heltid med detta projekt, nog borde min näsa, och kanske till och med mun, kunna hålla sig ovanför den där vattenytan.
Semestern tog slut och jag bröt ihop. Grät och hulkade fram att jag inte orkar mer. ”Du kanske borde sluta” sa mamma. ”Varför slutar du inte?” sa min sambo. Och jag kände bara ”men om jag slutar, hur ska de andra ta sig i mål utan att drunkna?”. Men jag lyssnade på kroppen. Jag blev en quitter. Härjad av dåligt samvete berättade jag att jag inte orkar mer. ”Orkar du kanske tills vi går i mål?”, sa chefen. Jag sa nej. Det är så mycket svårare att säga nej än att säga ja. Det är så svårt att göra folk besvikna.
Efter en månad var jag fri. Fri från ansvar, fri från krav. Men jag var så trött och skör. Jag vilade en månad. Tog bara några få uppdrag och sov 10 timmar per dygn. Jag vet inte om jag nosade på den berömda väggen. Jag vet däremot att jag fortfarande är ganska trött. Jag vet att jag insett att jag är utbytbar och att jag inte måste bära vare sig världen eller enstaka projekt på mina axlar. Jag vet också att ”att vara en duktig flicka” kan betyda att vara duktig nog att lyssna på kroppen och säga nej ibland.
-
Angående igår…
På tal om gårdagens inlägg måste jag bara dela med mig av LISTAN med planer jag gjorde igår när jag låg och försökte somna mellan klockan 23 och 01:30. Allt på denna lista tänkte jag att jag skulle hinna IDAG. Klockan är 10:03 och jag har hittills inte prickat av en enda grej.
- Måla kaklet i köket
- Måla köksön
- Måla köksluckor
- Gå en lång morgonpromenad och bada och dricka kaffe vid sjön
- Applicera färgborttagning på vardagsrumsbordet
- Baka kakor
- Måla panel + väggar i köket
Som ni förstår har jag en undertryckt liten målare som ligger i mitt inre och bara längtar ut. Eller så är jag bara förbaskat less på vår nedervåning som vi ännu inte hunnit måla om. Vilket det än är så vet jag (idag, när det inte är kväll och jag gör storslagna planer) att jag inte kommer att ta tag i något av detta under närmsta månaden, förmodligen inte ens under detta år.
Vad planerade du för att hinna med igår innan du somnade?
-
Imorgon ska jag förändra världen
Imorgon, då ska jag förändra världen. Eller kanske inte världen, men mitt liv. Jag ska börja jogga, jag ska storstäda, jag ska ta tag i den där bloggen som vilat sen april, jag ska måla om och jag ska banne mig baka bullar också. Känner du igen dig? Du ligger i sängen och ska sova, men istället för att somna ligger du och funderar över allt du ska göra imorgon. Och allting känns möjligt, rimligt och görbart. Än sen att du inte joggat sedan i juni? Imorgon kommer du att ha kraften. Du känner det i hela kroppen. Sen kommer morgondagen…
I kanske en månads tid har jag minst varannan kväll tänkt att jag ska skriva om det här mänskliga men också ganska enfaldiga beteendet. Var tredje kväll har jag tänkt att jag ska morgonjogga istället för att promenera. Jag har har haft en otrolig energi inför alla morgondagar som ännu inte varit. Sen har jag vaknat och varit sådär trött som man bara kan vara i oktober när höstlöven trillat av och världen går i brunskala. Jag har inte orkat ta tag i något, förutom det jag måste. Jag har inte joggat, inte bloggat, ingenting. I stället har jag bara börjat om varje kväll, tänkt att ”imorgon, imorgon kommer den där magiska energin”. Och skam den som ger sig, idag hände ju något i alla fall, jag sitter ju här och skriver.
Men varför gör jag såhär? Och du? För du gör också såhär, eller hur? Dagdrömmer om små förändringar varje kväll för att sedan vakna upp och bli knockad av vardagen? Det sjuka är att jag tror på mig själv. När jag ligger där i sängen SER jag framför mig hur jag snörar på mig joggingskor istället för kängor på morgonen och jag känner hur LÄTT det kommer att vara att springa. Att jag inte joggat på över ett halvår, det kommer inte att göra något, jag har konditionen i mig. Och på morgonen känns det HELT omöjligt, inte en chans att jag ger mig ut och joggar. Eller att jag tar tag i något annat på den långa listan av möjligheter jag såg framför mig när jag låg tryggt i sängen kvällen innan.
Men hörrni, imorgon förändrar vi världen. Ett litet steg i taget.
-
Årstider, färger och väder – en kärlekshistoria
Jag skulle fånga februari men månaden rann mellan mina fingrar. Sen kom mars och allt är ett enda töcken. Vad hände i mars? Var var jag? Hur mådde jag? Vad gjorde jag? Jag har ingen aning. Nu är vi mer än halvvägs in i april och jag är besatt av ljuset. Jag vet inte om det är Norrbotten som gjort mig sådan. Om mörkret gjort mig galen i ljus. Eller har jag alltid varit sådan här? Det är svårt att veta. Hur ska jag kunna veta hur jag reagerade på ljuset för ett år sedan när jag knappt vet vad jag gjorde i mars?
Men ljuset är så ljuvligt. Det är så hoppfullt. Det vittnar om liv. Om att bättre tider kommer. Platt spaning, jag vet. Men låt mig vara platt. Jag är hellre platt som en smaskig pannkaka än djup som en mörk tjärn. Jag längtar till oändliga sommarnätter när jag tror att jag klarar mig på fyra timmars sömn. Jag längtar efter att isen lossar och jag äntligen får reda på om det går att bada i älven vid vårt hus. Jag längtar efter att cykla längs sommarvägar och se rallarrosor i dikesrenen. Jag är färdig med snö nu.
Kanske är det närheten till naturen som gör mig besatt av den? Om inte besatt så väldigt påverkad. Det är som att årstiderna känns mer i kroppen. Som att ljuset påverkar mig mer. Som att den dagliga väderprognosen är viktigare men samtidigt helt oviktig. Snöstormar bekommer mig inte egentligen. Tvärtom. Jag tar mig an dem. Går rakt ut i blåsten och bara tar in vädret. Njuter av att få vara i väder när jag vill, oavsett vilket det är.
Det är som att betongen i stan höll mig borta från vädret. Där var vädret grått, ljust eller mörkt. Det saknades nyanser. Såklart fanns det färg ibland. Sommarkvällar på Skinnarviksberget när Norrmälarstrand brann ikapp med himmelen. Eller höstmornar i Vinterviken när solen just gått upp. Men jag tror att mitt färgseende blev sämre i takt med att betongen kändes trängre. Luften tog slut, jag behövde komma ut och nu är jag äntligen ute.
Klockan är 22:41. Det är måndag men det känns som söndag. Det är annandag påsk 2022 och jag tar absolut noll ansvar för det som står i det här inlägget. Det bara rann ur fingrarna, det behövde komma ut, precis som jag.
-
Fånga februari: Figuren
Jag har hakat på UnderbaraClaras utmaning att #fångafebruari. Men jag fångar inte februari varje dag, utan så ofta jag har tid och lust, som idag till exempel.
Jag önskar att ordet figur fick mig att tänka på lustiga figurer i bjärta färger. Men det första som dyker upp i huvudet är de otaliga gånger jag hört folk säga ”jag borde inte äta ditten eller datten, jag måste ju tänka på figuren”. Jag hör det allt mer sällan sedan jag började jobba hemifrån, för det är en typisk sån jobbgrej. Det finns inget ställe där folk tänker så mycket på figuren som på olika arbetsplatser. Man ska ta trapporna istället för hissen, undvika fikabröd, cykla till jobbet, äta sallad till lunch, äta ingen lunch alls, stå upp och jobba, springa hem, leva på luft… you name it. Allt för att tankarna hela tiden kretsar kring den där jävla figuren.
Och jag är less på alla tankar på figuren. Jag har aldrig tänkt särskilt mycket på min figur. Men så fort någon annan nämner det, så går ju onekligen mina tankar dit också. Jag menar om inte han eller hon borde äta en bulle, så borde kanske inte jag det heller? Om han eller hon tänker så mycket på sin figur så borde kanske jag göra det också? Men sen tänker jag om och tänker på mig själv som en figur. En lustig figur i en bjärt färg, kanske brandgul. Vem är jag då att missunna min bjärta filur till figur fika? Tvärtom! Jag, som figur, förtjänar all fika i världen. Och alla långpromenader och sushi-luncher och joggingrundor och soffdagar och sovmornar.
Så låt gå då, tänk på dig själv som en figur, istället för att tänka på din figur. Och säg ja till livet.
Vänliga hälsningar
Figuren Fröjd – en brandgul filur i sina bästa år. -
Fånga februari: Från morgonen
Gillar du Underbara Clara? Du vet hon bloggerskan, eller snarare entreprenören, som bor i ett hus på landet och gör drömmigt innehåll om allt från bullbak och feminism till skidåkning? Jag tycker att hon är bra. Och extra bra just nu eftersom hon har startat en fotoutmaning för februari. Jag tar det mer som en inspiration till blogginlägg och tänker följa utmaningen de dagar andan faller på. Det kan bli alla dagar, det kan bli varannan och det kan bli enstaka. Sånt vet man aldrig med mig. Här hittar ni i alla fall Claras inlägg om saken. Första dagen lyder: från morgonen.
Bilden däruppe är från imorse. Jag startar oftast mina mornar med en joggingrunda. Hunden följer nästan alltid med. De flesta mornar springer vi 1,6 kilometer, men när andan faller på springer vi lite längre. Sen vi flyttade till Norrbotten har vi fått lära oss att springa i riktigt kall väderlek. Imorse till exempel var det -18 grader. Då gäller det att klä sig rätt. Man kan tro att det handlar om att klä på sig så mycket som möjligt, men jag skulle snarare säga att det handlar om att klä sig så smart som möjligt. Och smart stavas oftast ull och lager på lager. Alltid ull närmast kroppen. Har du ingen sport-bh i ull? Inte jag heller. Men jag fick det otroligt smarta tipset att sätta bh:n uppepå ullunderstället. Problemet löst utan att jag behövde gå och handla.
Jag gillar morgonen. Egentligen gillar jag den tidiga morgonen bäst. Det känns som att man lurat systemet när man går upp riktigt tidigt och har oceaner av tid innan dagen börjar. Tyvärr är jag morgontrött och snoozar ofta hela vägen från 06:00 till 07:30. Det betyder att jag sällan har mer än en och en halv timme på mig att jogga, duscha och äta frukost innan jobbdagen börjar. Då känns det inte som att jag lurat något system alls, snarare tvärtom, som att systemet lurat mig.
Är du morgonpigg? Är du en morgonjoggare? Har du tips på hur jag ska komma upp 06:00 när klockan ringer första gången?
-
Årets största lurmånad
Det är måndag och vi har officiellt överlevt januari. Egentligen inte förrän imorgon, men så gott som överlevt i alla fall. I dag insåg jag att vi har en och en halv timme mindre dagsljus häruppe hos oss än vad de har nere i Stockholm. En och en halv timme är ganska mycket. Men sen insåg jag i samma veva att om några månader är vi ikapp och förbi. Då har vi solsken dygnet runt. Jag längtar dit.
Men först ska vi ta oss igenom löjligt korta februari. En blinkning, sen kommer det att vara över. Därefter har vi mars. Årets största lurmånad. Du kanske trodde att det var april, din dumma sill, men så ligger det inte till. Mars är som en riktigt dålig kille som man går tillbaka till gång på gång trots att man vet att han inte är bra för en. Han verkar så charmig, flirtar med sina solstrålar och sina plusgrader, för att sedan slå ned en totalt med snöoväder, slask och rusk deluxe. Men om stockholmsmars är en dålig kille kanske kalixmars är en riktigt bra? Här kanske mars bjuder på solsken i snödrivor och lagom många minusgrader? Jag vet inte, jag har aldrig bott i Norrbotten i mars, så det återstår att se.
Därefter rullar april, maj och juni på som ett enda segertåg. För att krönas av juli och augusti som är årets queens. Men vet du vad? Vi ska inte gå händelserna i förväg. För nu är vi här, nu är nu och det ska vi ta tillvara på, även om vi måste kämpa lite.
Vilken är din favoritmånad?
