Mirakel i januari eller: Matilda åker buss i Norrbotten

Dag tre på nya jobbet. Ja, jag har gått och tagit anställning. Mitt nya jobb har kontor i Luleå, det är ungefär sju mil från byn där jag bor. De två första dagarna hade jag turen att få köra bil. Eller tur och tur, första dagen körde jag hem i snöstorm – gul varning – jag sniglade fram i 60km/h på E4 och var livrädd hälften av tiden. Men det gick bra. Heja mig, jag börjar bli integrerad norrbottensbo, har blivit bättre på att köra i vinterväder. 

Idag var jag tvungen att motvilligt ge upp bilen till Erik som skulle på jobb i Kiruna. Vår vän Ulf är inneboende hos oss i veckorna under en period, han ställde snällt upp på att skjutsa mig först till Linus och Juliana som skulle vakta hunden och sen till busshållsplatsen. 

Morgonen började fint. Vi kom upp i tid och hann med allt vi ville. Dags att åka! Till historien hör att vår snöslunga är trasig och har så varit sedan innan snöstormen i måndags. Vår ganska branta väg ner till huset är alltså oplogad, spårig och hemsk att beträda med bil. Igår for jag omkring som en slingrande orm när jag skulle rulla ner. 

Erik skulle åka först. Det gick sådär. När han skulle vända bilen började däcken snurra. Han kom ingenvart. Helvete! Jag hade ju en buss att passa. Till slut kom han loss och jag kanske vrålade till honom i bara en lite lätt panik:
– Jag måste hinna med bussen, flytta på dig för vi måste iväg NU!

Puh! Äntligen på väg. 

Denna förrädiska väg ska väl inte vara några problem för Ulfs monstertruck. En Toyota Hilux klarar väl allt (ostoppbar sedan 1968 enligt reklamen)? Trodde jag. 
– Är vi på väg ner i diket? frågade jag Ulf. Något stressad eftersom vi inte hade all tid i världen till godo. 
– Ja vi är nog det…
En kort stund senare konstaterar han:
– Vi sitter fast Matilda. 
Helvete helvete helvete. I mitt huvud formades planer för hur jag skulle lösa en alternativ färd till mitt sprillans nya jobb. 

Men då gjorde Ulf en knyck med bilen samtidigt som Erik sköt på bakpå och det stora onsdagsmiraklet stod klart. Vi var loss!

I ett huj gav vi oss iväg till Linus och Juliana, som bara bor 700 meter bort. Deras uppfart var som en dröm i jämförelse. Jag kastade in hunden med andan i halsen och slängde mig in i den ostoppbara bilen igen. Mot bussen! 

Vi hann fram med hela åtta minuter tillgodo. Till historien hör också att jag inte åkt buss en enda gång under de tre år jag bott i Norrbotten. Men jag är inte en ovan bussresenär, för jössenamn jag har ju bott i både Norrtälje och Stockholm. Är det något jag kan, så är det kollektivtrafik.

Tack vare min allmänbildning visste jag att det någonstans vid busshållplatsen skulle finnas en knapp. En knapp som styr en ljussignal som signalerar till busschauffören att han ska svänga av motorvägen. Jag såg ingen knapp. Helvete! 

Men det var inte bara i Ulfs toyota det skedde mirakel denna arla mörka morgon, ur skuggorna dök det plötsligt upp en reflexman tillika van bussresenär. Han borstade av en låda och där var visst knappen.
– Mot Haparanda? frågade han vänligt. 
– Nej jag ska mot Luleå, svarade jag och svamlade samtidigt fram en ursäkt om att det är första gången jag åker buss.

Jag gissar att han tänkte ”jävla stockholmare” men jag kan ju inte lova något.

Puh! Knappen var intryckt och jag hade härliga fyra minuter kvar innan bussen skulle komma. 

Haparandabussen kom inrullande samtidigt som jag såg en Luleåbuss swisha förbi uppe på E4:an. Den hjälpsamme reflexmannen skuttade ombord och meddelade samtidigt att jag inte behöver oroa mig. Det ska komma en till buss mot Luleå. Puh!

Och se! Där kom en flådig dubbeldäckare slirande ner från E4-avfarten. Hurra! Men vänta! Jag såg plötsligt hur den gjorde en gir och körde upp mot motorvägen igen. Helvete!

Då slog det mig… jag stod i svart jacka, helt utan reflex i en mörk busskur. Busschauffören hade behövt vara Saida för att se mig. Jag stegade ut i skenet av en gatlykta, vevade med armarna och ropade ett svagt ”hallå men jag då!”.

I mitt huvud började jag återigen göra planer för hur jag skulle lösa färden till kontoret i Luleå. 

Men nu, mina vänner. Nu sker det tredje miraklet denna januarimorgon. Dubbeldäckaren stannade… och backade… och efter en mindre graciös vändning stod den äntligen framför mig med öppna dörrar. Halleluja!

Jag skämdes såklart. Och sa förlåt till busschauffören för att jag var så dum, mörkt klädd och alldeles reflexlös. Han verkade snäll och var inte arg alls. Men han var luttrad, och smart. 
– Du vet, du kan ju använda mobilen, sa han på utpräglad Haparandadialekt och sneglade samtidigt på telefonen i min hand. 
– Ja, jag tänkte inte på det… svarade jag och har aldrig känt mig så korkad. 

Jag har nog några år kvar innan jag är en integrerad norrbottensbo. Det finns mycket kvar att lära.