Tankar
-
Från arkivet: Dementier till mitt 13-åriga jag
Inlägg från onsdag, den 30 september 2020
Minns du när du var 13-14 år? Satt du också inne på en hel hög av sanningar då? Sanningar som sedan skulle visa sig vara rena falsarier? Jag gjorde det. Framför allt hade jag idéer om hur det skulle vara och kännas när jag blev vuxen. Nu är jag 32 och får väl ändå betrakta mig som en vuxen person, och om jag hittar en tidsmaskin har jag en helt del dementier att leverera till mitt 13-åriga jag.
Jag trodde att…
… alla vuxna har bra hy. Detta kan ju bero på att det var vad vuxna tröstade mig med när jag gick runt som stans största pizza face med akne som lyste röd som tomatsås. ”Det där växer du ifrån” sa de. Men ingen nämnde att jag inför varje mens skulle ha en liten böldpest längs haklinjen som nätt och jämnt hinner försvinna innan det är dags för nästa lingonvecka. Och jag råkar veta att jag inte är den enda vuxna människan med plitor och finnar. Låt oss inte ens diskutera apelsinporer och flammiga kinder. Alla vuxna har alltså inte bra hy. Det var falskt. Och nej, en rosa, vibrerande silikonapparat kan inte rädda dig.
… jag en dag skulle vakna upp och känna mig vuxen. Jag var helt övertygad om detta. Att en vacker dag vid kanske 22-års ålder skulle jag vakna upp och veta att nu, nu är jag vuxen. Nu har jag koll på läget, vet vad jag vill, har en rutin i vardagen och är tillfreds. Det hände inte vid 22, och har inte hänt än. Jag tror kanske aldrig att det händer? Såklart att jag kan känna mig vuxen ibland när jag betalar räkningar eller pensionssparar, men det känns mest som att jag låtsas.
… vuxna människor, framför allt lärare och föräldrar visste allt. Jag hade en otrolig tilltro till lärare och mammor och pappor. Jag tänkte att de hade svar på allt, de visste det allra mesta och de hade garanterat koll på läget. I dag vet jag ju att både lärare och föräldrar är helt vanliga människor. Människor som kan ha dåligt självförtroende, kan bli för fulla på fest och ibland till och med ha riktigt unkna åsikter. Men vad fint det var ändå, att jag fick gå omkring och tro att världen var god och att lärare och föräldrar var superhjältar.
… jag skulle vilja bli mamma. Alla skulle bli föräldrar en dag, det var en del av livet. Jag trodde till och med att jag skulle bli en ganska ung mamma. Min mamma fick sitt första barn när hon var 21, och jag tänkte att absolut senast vid 25 skulle jag ha fått ordning på allt och fått åtminstone en knodd. Tillåt mig att prisa gudarna och ropa halleluja för att det inte blev så. Jag vill ju inte bli mamma. Och jag är inte ensam om det.
-
Du ska älska din kropp, i brist därpå…
Du ska älska din kropp. I brist därpå acceptera din kropp. I brist därpå stå ut med din kropp. I brist därpå ogilla din kropp. Och i brist därpå hata din kropp.
Företag, influencers och kreti & pleti älskar att säga åt mig att älska min kropp. Och det gör jag enklast genom att köpa rätt kläder, rätt smink, rätt rakhyvel, gå på rätt gym, motionera på rätt sätt, äta rätt mat, dricka rätt dryck och ligga på rätt sätt.
Samhället är utseendefixerat. Folk älskar sin kropp, fast med filter. Folk accepterar sin kropp när den är rakad, sminkad och fixad. Folk står ut med sin kropp när den har blekta tänder och botox i varje liten härlig skrattrynka. Folk ogillar sin kropp när den är som den är. Folk hatar sin kropp när den egentligen bara är. Den bara finns.
”Vad skön du är som vågar vara ful” säger folk till oss osminkade tanter på 35 som inte ids klämma in oss i Kim Kardashians tighta kroppsstrumpor eller sminka oss med femtioelva produkter varje morgon.
Det är omöjligt att bara vara. Att bara ha en kropp, ett ansikte och en tandrad som är. Vad ska jag känna inför det? Det är bra att ha. Utan en kropp är jag bara ett svävande huvud. Eller ja, död. Utan en tandrad är det svårt att äta. Men jag kan alltid dricka smoothies. Utan en spegel eller en kamera vet jag inte hur min kropp ser ut. Bara hur den känns. Utan internet skulle jag aldrig jämföra min kropp, som jag bara investerat promenader och ost i, med kroppar som fått investeringar på hundratusentals kronor i form av botox, operationer och serum.
Med det sagt föredrar jag ändå promenader och ost. Om jag kommer över hundratusentals kronor tar jag hellre ut min kropp för att se världen, än lägger pengarna i min kropp för världen att se. Om du förstår vad jag menar?
-
Börja kort, tänk stort och ta plats
Börja kort. Så säger de som vet. Långa meningar dödar din text. Jag älskar långa meningar. Och korta. Jag vet att det bästa är att variera. Att varva långt med kort. Det blir skönare för dig som läser. Lättare. Det blir som en melodi förstår du. Som musik.
Tänk stort. Så säger de med visioner. De som vill framåt. Ingenting är omöjligt och du, ja just du, kan bli precis vad du vill. Ingenting kan stoppa dig. Förutom du själv förstås. Dina tillkortakommanden och ditt dåliga självförtroende. Din brist på kapital. Det finns så mycket som kan stoppa dig. Det finns så mycket som stoppar dig just nu. Och det är okej. Ibland är det bättre att tänka litet. Börja smått. Det hjälper inte att tänka stort om du inte har mat på bordet, eller hur?
Ta plats. Så säger de till oss. Vi tjejer. Vi småföretagare. Vi som gömmer oss i hörnen. Vi ska ta plats. Men inte för mycket plats. Gud nåde dig om du är för högljudd eller för tjock. Samma regler gäller inte då. Men vi ska ta plats. Annars är det vårt fel att vi inte kan bli precis vad vi vill. Du ska inte följa strömmen. Men du ska göra precis som alla andra. Här är fem tips på hur du blir stor på sociala medier: dansa till en låt som en miljon andra redan dansat till, mima till ett ljud som två miljoner andra redan mimat till, dela ett hundklipp som tvåhundratusen redan skrattat åt, gör absolut ingenting som ingen annan redan gjort, gör precis som alla andra. Och så går det på. Vi blir matade av samma skit dag ut och dag in. Tills det kommer någon som tar plats, som tänker stort och som börjar kort. Som fångar in oss. Som är sin egen. Som gör något helt annat. Kontentan? Sköt dig själv och skit i andra. Eller… Sköt om dig själv och snacka inte skit om andra. Eller… Sköt om dig själv så som du skulle sköta om andra. Eller… Lyssna inte så jävla mycket på vad fåntrattar på internet dillar om. -
En högtidsväxling tack
Vad sägs om att vi tänker om. Tänker nytt. Kastar det gamla, föråldrade. Tar in det fräscha. Det finns inget värdigt i att välkomna ett nytt år i det mörkaste januari. Allt prat om nyårslöften och självförverkligande sticker bara hål i en redan sargad själ som skiter i träningsrutiner och mål – den vill bara ha sol. Så, låt oss i stället flytta nyår till midsommar. Nya år inleds framöver med sommarsol, grill och annalkande semester. 3-2-1 gott nytt år och skål i bara ben!
Men midsommar då? Det firas när vintersolståndet inträffar förstås. Det är helt logiskt. Vi firar midsommar när ljuset återvänder. Sjunger om små grodor som är lustiga att se, dansar runt en stång gjord i kramsnö och firar att mörkret är på väg att ge med sig. Glad midsommar, skål i vinteroverall och en brinnande längtan efter solen som snart ska skina igen.
En genialisk plan.
-
Vägen till galenskap
– JAG BEHÖVER EN FÖRKLARING!
Hon stormade in i köket. Som en yrvind. En tornado. Som kaos. Hon vrålade igen.
– DU MÅSTE GE MIG EN FÖRKLARING!
Han tittade upp. Hennes ögon var vilda. Rödkantade av sömnbrist. Hade hon gråtit? Blivit galen?
– Vad har jag nu gjort? sa han trött.
– Du? DU!? Varför ska allt alltid handla om dig?
Han suckade. Det brukade alltid vara hans fel. Nu var det hans fel att det inte var hans fel. Det är svårt att göra rätt, tänkte han. Samtidigt som han funderade över vad det var han skulle förklara.
– Det här handlar om vetenskap. Om en fråga människan ställt sig i alla tider. Det handlar om vår överlevnad. Hur vi mår. Det handlar om viktiga saker. Det handlar om mig, men också om dig och alla vi känner, fortsatte hon.
Han tittade på henne. Hade hon verkligen blivit galen? Han tog en sipp ur sin kaffekopp.
– DÄR! Det är det där jag pratar om!
Hon pekade på kaffekoppen med ett bestämt finger. Han orkade inte ens svara. Tog en till sipp och väntade ut henne.
– Förklara för mig, sa hon, hur det fungerar.
Hon var lugnare nu. Han var förvirrad. Står hon här, klockan nio på morgonen och undrar hur kaffe fungerar? Han dristade sig till att fråga.
– Undrar du hur kaffe fungerar?
– Men nej, fräste hon. Eller ja. Eller jag behöver en förklaring. Om jag dricker kaffe klockan nio på morgonen, är jag ändå trött från eftermiddagen och framåt. Men om jag dricker kaffe efter klockan 16 är jag plötsligt pigg hela natten. Vad är det för trolldom? Hur kan det vara så?
Hon började elda upp sig igen. Han förstod plötsligt precis vad hon pratade om. Han förstod hennes vilda ögon. Han förstod allting. Förutom svaret på hennes fråga. Där hade han ingen aning.
– Du har rätt sa han, det är helt sjukt. Men jag har inga svar. Inte ett enda. Jag vet verkligen inte. Det är magi, eller svart magi.
-
Kissa i handfatet? En big no no
Det har kommit till min kännedom att folk hittar in på den här bloggen efter att ha googlat ”Kissa i handfatet”. Jag vet varför, det har att göra med att jag en gång skrev ett inlägg om toalettetikett – du kan läsa inlägget här. I inlägget skrev jag att ”Jag ber er män att undvika att lägga ert kön i handfatet för att urinera. Det är så snuskigt. Flera vänner till mig har bevittnat detta live eftersom genierna i fråga dessutom glömt låsa dörren. Snusk!”
Och jag vill egentligen en gång för alla reda ut detta. Det är alltså inte okej att kissa i handfatet. Aldrig någonsin. Eller alltså, bor du ensam och aldrig har besök – do your thing, you do you osv. Men på toaletter som även andra besöker så är detta en big no no. Jag förstår faktiskt inte ens hur man kommer på tanken? Om du ändå ska stå upp och pinka kan du väl lika gärna göra det i toaletten? Eller? Om det finns någon inbiten handfatskissare i min läsarkrets så får hen gärna förklara för mig.
Med det sagt ska jag sätta mig och fundera på vilka inlägg jag ska skriva härnäst. Jag tror att jag ska lämna toalettbloggeriet därhän och ge mig ut på nya jaktmarker. Men det är ta mig tusan svårt att komma på vad jag ska skriva om. Många bloggar ju om vad det gör om dagarna, men de gör ju de facto saker. För mig skulle det bli ”Idag har jag gått i skogen med hunden, suttit vid datorn och jobbat och tittat på Robinson” varje dag. Inspirerande!
Jag inser ju också nu, när jag tänker efter, att ännu fler kommer att hitta hit nu när de googlar ”Kissa i handfatet”. Men jag ser det som att jag gör samhället en tjänst genom att upplysa om vilka toalettetikettsregler som gäller. En kan inte göra allt, men alla kan göra något, som man brukar säga.
-
Att vara en duktig flicka som säger nej
”Vi måste försöka hålla näsan ovanför vattenytan tills vi är i mål” sa projektledaren i ett projekt jag var med i. Problemet var att det var flera månader kvar till målgång. Och ja, jag gillar att bada året runt, men jag föredrar att själv bestämma när jag ska doppa huvudet. Problemet var också att det saknades både tid, personal och resurser för att vi skulle bottna. Jag gillar en utmaning, och ibland kan jag trolla med knäna, men den här gången blev det för mycket. Alla var megastressade, men de flesta verkade kunna hantera det. Inte jag.
Jag tog semester och skulle vila, men kunde förstås inte släppa projektet helt, herregud jag är ju en duktig flicka. Så jag hoppade in och tog möten ändå. Då kom ångesten och stressen. Hela kroppen reagerade.
”Winners never quit and quitters never win”. Så står det på fräcka citattavlor på internet och i verkligheten. Jag ha aldrig sett mig själv som en vinnare, men jag har än mindre sett mig som någon som ger upp. Herregud, jag är ju en duktig flicka. Det är bara jobba hårdare, försöka mer, göra det jag ska. Jag jobbade ju inte ens heltid med detta projekt, nog borde min näsa, och kanske till och med mun, kunna hålla sig ovanför den där vattenytan.
Semestern tog slut och jag bröt ihop. Grät och hulkade fram att jag inte orkar mer. ”Du kanske borde sluta” sa mamma. ”Varför slutar du inte?” sa min sambo. Och jag kände bara ”men om jag slutar, hur ska de andra ta sig i mål utan att drunkna?”. Men jag lyssnade på kroppen. Jag blev en quitter. Härjad av dåligt samvete berättade jag att jag inte orkar mer. ”Orkar du kanske tills vi går i mål?”, sa chefen. Jag sa nej. Det är så mycket svårare att säga nej än att säga ja. Det är så svårt att göra folk besvikna.
Efter en månad var jag fri. Fri från ansvar, fri från krav. Men jag var så trött och skör. Jag vilade en månad. Tog bara några få uppdrag och sov 10 timmar per dygn. Jag vet inte om jag nosade på den berömda väggen. Jag vet däremot att jag fortfarande är ganska trött. Jag vet att jag insett att jag är utbytbar och att jag inte måste bära vare sig världen eller enstaka projekt på mina axlar. Jag vet också att ”att vara en duktig flicka” kan betyda att vara duktig nog att lyssna på kroppen och säga nej ibland.
-
Angående igår…
På tal om gårdagens inlägg måste jag bara dela med mig av LISTAN med planer jag gjorde igår när jag låg och försökte somna mellan klockan 23 och 01:30. Allt på denna lista tänkte jag att jag skulle hinna IDAG. Klockan är 10:03 och jag har hittills inte prickat av en enda grej.
- Måla kaklet i köket
- Måla köksön
- Måla köksluckor
- Gå en lång morgonpromenad och bada och dricka kaffe vid sjön
- Applicera färgborttagning på vardagsrumsbordet
- Baka kakor
- Måla panel + väggar i köket
Som ni förstår har jag en undertryckt liten målare som ligger i mitt inre och bara längtar ut. Eller så är jag bara förbaskat less på vår nedervåning som vi ännu inte hunnit måla om. Vilket det än är så vet jag (idag, när det inte är kväll och jag gör storslagna planer) att jag inte kommer att ta tag i något av detta under närmsta månaden, förmodligen inte ens under detta år.
Vad planerade du för att hinna med igår innan du somnade?
-
Imorgon ska jag förändra världen
Imorgon, då ska jag förändra världen. Eller kanske inte världen, men mitt liv. Jag ska börja jogga, jag ska storstäda, jag ska ta tag i den där bloggen som vilat sen april, jag ska måla om och jag ska banne mig baka bullar också. Känner du igen dig? Du ligger i sängen och ska sova, men istället för att somna ligger du och funderar över allt du ska göra imorgon. Och allting känns möjligt, rimligt och görbart. Än sen att du inte joggat sedan i juni? Imorgon kommer du att ha kraften. Du känner det i hela kroppen. Sen kommer morgondagen…
I kanske en månads tid har jag minst varannan kväll tänkt att jag ska skriva om det här mänskliga men också ganska enfaldiga beteendet. Var tredje kväll har jag tänkt att jag ska morgonjogga istället för att promenera. Jag har har haft en otrolig energi inför alla morgondagar som ännu inte varit. Sen har jag vaknat och varit sådär trött som man bara kan vara i oktober när höstlöven trillat av och världen går i brunskala. Jag har inte orkat ta tag i något, förutom det jag måste. Jag har inte joggat, inte bloggat, ingenting. I stället har jag bara börjat om varje kväll, tänkt att ”imorgon, imorgon kommer den där magiska energin”. Och skam den som ger sig, idag hände ju något i alla fall, jag sitter ju här och skriver.
Men varför gör jag såhär? Och du? För du gör också såhär, eller hur? Dagdrömmer om små förändringar varje kväll för att sedan vakna upp och bli knockad av vardagen? Det sjuka är att jag tror på mig själv. När jag ligger där i sängen SER jag framför mig hur jag snörar på mig joggingskor istället för kängor på morgonen och jag känner hur LÄTT det kommer att vara att springa. Att jag inte joggat på över ett halvår, det kommer inte att göra något, jag har konditionen i mig. Och på morgonen känns det HELT omöjligt, inte en chans att jag ger mig ut och joggar. Eller att jag tar tag i något annat på den långa listan av möjligheter jag såg framför mig när jag låg tryggt i sängen kvällen innan.
Men hörrni, imorgon förändrar vi världen. Ett litet steg i taget.
-
Årstider, färger och väder – en kärlekshistoria
Jag skulle fånga februari men månaden rann mellan mina fingrar. Sen kom mars och allt är ett enda töcken. Vad hände i mars? Var var jag? Hur mådde jag? Vad gjorde jag? Jag har ingen aning. Nu är vi mer än halvvägs in i april och jag är besatt av ljuset. Jag vet inte om det är Norrbotten som gjort mig sådan. Om mörkret gjort mig galen i ljus. Eller har jag alltid varit sådan här? Det är svårt att veta. Hur ska jag kunna veta hur jag reagerade på ljuset för ett år sedan när jag knappt vet vad jag gjorde i mars?
Men ljuset är så ljuvligt. Det är så hoppfullt. Det vittnar om liv. Om att bättre tider kommer. Platt spaning, jag vet. Men låt mig vara platt. Jag är hellre platt som en smaskig pannkaka än djup som en mörk tjärn. Jag längtar till oändliga sommarnätter när jag tror att jag klarar mig på fyra timmars sömn. Jag längtar efter att isen lossar och jag äntligen får reda på om det går att bada i älven vid vårt hus. Jag längtar efter att cykla längs sommarvägar och se rallarrosor i dikesrenen. Jag är färdig med snö nu.
Kanske är det närheten till naturen som gör mig besatt av den? Om inte besatt så väldigt påverkad. Det är som att årstiderna känns mer i kroppen. Som att ljuset påverkar mig mer. Som att den dagliga väderprognosen är viktigare men samtidigt helt oviktig. Snöstormar bekommer mig inte egentligen. Tvärtom. Jag tar mig an dem. Går rakt ut i blåsten och bara tar in vädret. Njuter av att få vara i väder när jag vill, oavsett vilket det är.
Det är som att betongen i stan höll mig borta från vädret. Där var vädret grått, ljust eller mörkt. Det saknades nyanser. Såklart fanns det färg ibland. Sommarkvällar på Skinnarviksberget när Norrmälarstrand brann ikapp med himmelen. Eller höstmornar i Vinterviken när solen just gått upp. Men jag tror att mitt färgseende blev sämre i takt med att betongen kändes trängre. Luften tog slut, jag behövde komma ut och nu är jag äntligen ute.
Klockan är 22:41. Det är måndag men det känns som söndag. Det är annandag påsk 2022 och jag tar absolut noll ansvar för det som står i det här inlägget. Det bara rann ur fingrarna, det behövde komma ut, precis som jag.
