Jobb
-
Mirakel i januari eller: Matilda åker buss i Norrbotten
Dag tre på nya jobbet. Ja, jag har gått och tagit anställning. Mitt nya jobb har kontor i Luleå, det är ungefär sju mil från byn där jag bor. De två första dagarna hade jag turen att få köra bil. Eller tur och tur, första dagen körde jag hem i snöstorm – gul varning – jag sniglade fram i 60km/h på E4 och var livrädd hälften av tiden. Men det gick bra. Heja mig, jag börjar bli integrerad norrbottensbo, har blivit bättre på att köra i vinterväder.
Idag var jag tvungen att motvilligt ge upp bilen till Erik som skulle på jobb i Kiruna. Vår vän Ulf är inneboende hos oss i veckorna under en period, han ställde snällt upp på att skjutsa mig först till Linus och Juliana som skulle vakta hunden och sen till busshållsplatsen.
Morgonen började fint. Vi kom upp i tid och hann med allt vi ville. Dags att åka! Till historien hör att vår snöslunga är trasig och har så varit sedan innan snöstormen i måndags. Vår ganska branta väg ner till huset är alltså oplogad, spårig och hemsk att beträda med bil. Igår for jag omkring som en slingrande orm när jag skulle rulla ner.
Erik skulle åka först. Det gick sådär. När han skulle vända bilen började däcken snurra. Han kom ingenvart. Helvete! Jag hade ju en buss att passa. Till slut kom han loss och jag kanske vrålade till honom i bara en lite lätt panik:
– Jag måste hinna med bussen, flytta på dig för vi måste iväg NU!
Puh! Äntligen på väg.
Denna förrädiska väg ska väl inte vara några problem för Ulfs monstertruck. En Toyota Hilux klarar väl allt (ostoppbar sedan 1968 enligt reklamen)? Trodde jag.
– Är vi på väg ner i diket? frågade jag Ulf. Något stressad eftersom vi inte hade all tid i världen till godo.
– Ja vi är nog det…
En kort stund senare konstaterar han:
– Vi sitter fast Matilda.
Helvete helvete helvete. I mitt huvud formades planer för hur jag skulle lösa en alternativ färd till mitt sprillans nya jobb.
Men då gjorde Ulf en knyck med bilen samtidigt som Erik sköt på bakpå och det stora onsdagsmiraklet stod klart. Vi var loss!
I ett huj gav vi oss iväg till Linus och Juliana, som bara bor 700 meter bort. Deras uppfart var som en dröm i jämförelse. Jag kastade in hunden med andan i halsen och slängde mig in i den ostoppbara bilen igen. Mot bussen!
Vi hann fram med hela åtta minuter tillgodo. Till historien hör också att jag inte åkt buss en enda gång under de tre år jag bott i Norrbotten. Men jag är inte en ovan bussresenär, för jössenamn jag har ju bott i både Norrtälje och Stockholm. Är det något jag kan, så är det kollektivtrafik.
Tack vare min allmänbildning visste jag att det någonstans vid busshållplatsen skulle finnas en knapp. En knapp som styr en ljussignal som signalerar till busschauffören att han ska svänga av motorvägen. Jag såg ingen knapp. Helvete!
Men det var inte bara i Ulfs toyota det skedde mirakel denna arla mörka morgon, ur skuggorna dök det plötsligt upp en reflexman tillika van bussresenär. Han borstade av en låda och där var visst knappen.
– Mot Haparanda? frågade han vänligt.
– Nej jag ska mot Luleå, svarade jag och svamlade samtidigt fram en ursäkt om att det är första gången jag åker buss.
Jag gissar att han tänkte ”jävla stockholmare” men jag kan ju inte lova något.
Puh! Knappen var intryckt och jag hade härliga fyra minuter kvar innan bussen skulle komma.
Haparandabussen kom inrullande samtidigt som jag såg en Luleåbuss swisha förbi uppe på E4:an. Den hjälpsamme reflexmannen skuttade ombord och meddelade samtidigt att jag inte behöver oroa mig. Det ska komma en till buss mot Luleå. Puh!
Och se! Där kom en flådig dubbeldäckare slirande ner från E4-avfarten. Hurra! Men vänta! Jag såg plötsligt hur den gjorde en gir och körde upp mot motorvägen igen. Helvete!
Då slog det mig… jag stod i svart jacka, helt utan reflex i en mörk busskur. Busschauffören hade behövt vara Saida för att se mig. Jag stegade ut i skenet av en gatlykta, vevade med armarna och ropade ett svagt ”hallå men jag då!”.
I mitt huvud började jag återigen göra planer för hur jag skulle lösa färden till kontoret i Luleå.
Men nu, mina vänner. Nu sker det tredje miraklet denna januarimorgon. Dubbeldäckaren stannade… och backade… och efter en mindre graciös vändning stod den äntligen framför mig med öppna dörrar. Halleluja!
Jag skämdes såklart. Och sa förlåt till busschauffören för att jag var så dum, mörkt klädd och alldeles reflexlös. Han verkade snäll och var inte arg alls. Men han var luttrad, och smart.
– Du vet, du kan ju använda mobilen, sa han på utpräglad Haparandadialekt och sneglade samtidigt på telefonen i min hand.
– Ja, jag tänkte inte på det… svarade jag och har aldrig känt mig så korkad.
Jag har nog några år kvar innan jag är en integrerad norrbottensbo. Det finns mycket kvar att lära. -
Att vara en duktig flicka som säger nej
”Vi måste försöka hålla näsan ovanför vattenytan tills vi är i mål” sa projektledaren i ett projekt jag var med i. Problemet var att det var flera månader kvar till målgång. Och ja, jag gillar att bada året runt, men jag föredrar att själv bestämma när jag ska doppa huvudet. Problemet var också att det saknades både tid, personal och resurser för att vi skulle bottna. Jag gillar en utmaning, och ibland kan jag trolla med knäna, men den här gången blev det för mycket. Alla var megastressade, men de flesta verkade kunna hantera det. Inte jag.
Jag tog semester och skulle vila, men kunde förstås inte släppa projektet helt, herregud jag är ju en duktig flicka. Så jag hoppade in och tog möten ändå. Då kom ångesten och stressen. Hela kroppen reagerade.
”Winners never quit and quitters never win”. Så står det på fräcka citattavlor på internet och i verkligheten. Jag ha aldrig sett mig själv som en vinnare, men jag har än mindre sett mig som någon som ger upp. Herregud, jag är ju en duktig flicka. Det är bara jobba hårdare, försöka mer, göra det jag ska. Jag jobbade ju inte ens heltid med detta projekt, nog borde min näsa, och kanske till och med mun, kunna hålla sig ovanför den där vattenytan.
Semestern tog slut och jag bröt ihop. Grät och hulkade fram att jag inte orkar mer. ”Du kanske borde sluta” sa mamma. ”Varför slutar du inte?” sa min sambo. Och jag kände bara ”men om jag slutar, hur ska de andra ta sig i mål utan att drunkna?”. Men jag lyssnade på kroppen. Jag blev en quitter. Härjad av dåligt samvete berättade jag att jag inte orkar mer. ”Orkar du kanske tills vi går i mål?”, sa chefen. Jag sa nej. Det är så mycket svårare att säga nej än att säga ja. Det är så svårt att göra folk besvikna.
Efter en månad var jag fri. Fri från ansvar, fri från krav. Men jag var så trött och skör. Jag vilade en månad. Tog bara några få uppdrag och sov 10 timmar per dygn. Jag vet inte om jag nosade på den berömda väggen. Jag vet däremot att jag fortfarande är ganska trött. Jag vet att jag insett att jag är utbytbar och att jag inte måste bära vare sig världen eller enstaka projekt på mina axlar. Jag vet också att ”att vara en duktig flicka” kan betyda att vara duktig nog att lyssna på kroppen och säga nej ibland.
-
Driva eget företag, frilansa eller konsulta
Ska vi prata jobb? Bara litegrann, utan att det blir tråkigt. Vi ska ju prata om mitt jobb, och det är ju kul. Ditt jobb är säkert också kul. Jag hoppas det i alla fall. Annars tycker jag att du ska säga upp dig. I regel tycker jag att folk säger upp sig för lite. Och gör slut för lite. Livet är för kort för att gå runt och ha tråkigt och vara missnöjd. Ja ja, jag vet att det kan finnas praktiska skäl att stanna kvar på både jobb och i relationer. Men ibland tror jag att vi krampaktigt håller fast i de där praktiska skälen för att slippa fatta stora beslut. Det blir som livbojar som egentligen kväver oss i stället för att rädda oss. Nåväl, lätt för mig att säga som är glad och nöjd med både mitt jobb och min relation.
För dig som inte vet så driver jag ett eget företag, fast jag brukar säga att jag frilansar, och ibland kallar jag mig konsult. Det är väl egentligen olika ord för samma sak. Det beror på hur viktig jag vill låta. Jag känner mig sällan som en viktigpetter, så jag brukar oftast säga att jag frilansar som copywriter och skribent. Jag skriver alltså. Mest reklamtexter. Men också nyhetsbrev, artiklar och ”content” som det kallas nu för tiden. Jag föredrar ordet innehåll, det är ju samma sak. Förutom att skriva konsultar jag som projektledare åt en marknadsavdelning för ett stort företag. Jag hjälper dem att hålla i massor av trådar för olika projekt och ser till att saker blir gjorda. Det är inget jag är utbildad till, men något det har visat sig att jag är ganska bra på, om jag får lov att vara blygsam. Jag är visserligen inte utbildad till att skriva reklamtexter heller – tvärtom. Jag pluggade journalistik på högskolan. Men det blev ingen journalist av mig, det blev en reklamskribent istället. Eller copywriter, som det heter. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur vitt begreppet copywriter är, det finns nog lika många definitioner som det finns företag som har en copywriter anlitad.
Det roligaste med att frilansa är att jag får chans att jobba för olika företag. Vilket gör att jag lär mig otroligt mycket om otroligt mycket. Till exempel vet jag väldigt mycket om luftrenare, radiostyrda bilar, altanbygge, husdjursfoder och receptfria läkemedel. Det är inga ämnen jag pluggat på om ifall det inte vore för mitt jobb. Och det tycker jag är kul, att plötsligt sitter jag här och kan saker som jag aldrig kunnat annars. Det var det om mitt jobb. Alltid roade jag någon. Nu vill jag veta: vad jobbar du med? Trivs du? Vad är ditt drömjobb?
Jag gillar mitt jobb, men om jag ska byta så har jag listat mina drömjobb här.
