Författarambitioner
-
Historien om Olle Ocker
Jag var på en kvällskurs på Studieförbundet i veckan. Kursen handlade om kreativt skrivande och om hur man kommer igång. Vi fick flödesskriva i olika övningar. Om du inte vet vad flödesskriva är så handlar det om att låta orden göra just det: flöda.
I en av övningarna fick vi med hjälp av en tärning slå fram en mening som vi skulle utgå från. Sen fick vi tjugo goda minuter på oss att skriva utifrån den. Jag tänkte låta dig få läsa. Här kommer den:
Historien om Olle Ocker
Olle Ocker improviserar hänsynsfullt på fönsterbrädan i vinterstormen. För sån är han, Olle Ocker, hänsynsfull och aldrig till besvär. Därför sitter han där på fönsterbrädan och improviserar dikter till sin inte så hänsynsfulla partner.
”Min älskling du är som vinterstormen som rasar utanför mitt fönster
Min älskling du far fram som yrvädret utan något mönstser
Min älskling, vem vore jag om du inte fanns?
Jo – lycklig någon annanstans…”Men vad du då? Det där var inte särskilt Olle Ockerskt, att vara ärlig och tala sanningar. Han som är till lags och bäddar ord i bomull. Att sitta här en helt vanlig tisdag och säga saker precis som de är. Vad är det som sker?
Olle Ocker försöker att hitta tillbaka till sin väna kärna och gör ett nytt försök.
”Du, min vän sedan många år
Du har trampat på många tår…”Vafalls!? Skulle hans partner få syn på dessa förfärliga dikter skulle han få sova på soffan i veckor. Som om det vore ett straff, förvånade sig Olle Ocker med att tänka. Lite lugn och ro om natten skulle inte skada. Vem är jag? tänkte Olle och letade sig in i kärnan igen. Vem är jag egentligen?
Plötsligt ser Olle Ocker hur den väna kärnan längst in i hans inre spricker. Som om någon knäckte en nöt. Ut tittar en liten liten djävul med hundögon. Du vet sådär stora bedjande ögon som inte går att säga nej till. Olle måste medge att det ser komiskt ut med en djävul med så snälla ögon. Han fnissar till för sig själv och inser snart sitt misstag.
– Vad har du så roligt åt din idiot?
Hör han från köksdörren.
– Det ska väl du ta och skita i! Utan dig vore jag lycklig någon annanstans, svarar Olle och ser lika häpen ut som sin partner där i dörröppningen.
Det kittlar till på Olles axel och han ser att den lilla kärndjävulen minsann tagit sig den stora friheten att ta en promenad, från det allra innersta inre ut på utsidan.
– Här ska levas liv! skanderar den lilla hundögde.
Olle Ocker flämtar till. Han kikar försiktigt mot dörröppningen, men partnern verkar ingenting ha hört. Däremot är han fortfarande rosenrasande röd om kinderna efter Ockers oförskämda uttalande.
– Så, du skulle vara lycklig någon annanstans? Som var då? Hos alla dina kompisar? Hemma hos lilla mamma kanske? Det tror jag när jag ser det.
Det röda raseriet är borta – utbytt mot en svart hånfullhet. En hånfullhet som Olle Ocker både känner igen och kan utantill. Den svärtan har färgat hans liv i 23 år nu. 23 år? Är det så länge. Olle minns millenieskiftet som igår…
Och där tog de tjugo minutrarna slut och jag fick inte veta mer om Olle Ocker. Men kanske hittar jag lusten att skriva fortsättningen en annan dag.
-
Det är ute att killgissa – visste du det?
– Jag är för stor för min discokavaj, sa du.
– Du är en ensam early bird, sa jag.
– Du är stursk, blasé och levnadsmätt.
– Visste du förresten att det är ute att killgissa? frågade jag.
– Nej? Vad ska vi göra nu? Tjejtro? Tanta? Kvinnchansa?
– Gubbhöfta, såklart!
Jag älskar ord. Ibland måste jag få föreställa mig en konversation bara för att få skriva discokavaj eller stursk. Och här är vi nu, med ett sex rader långt alldeles påhittat samtal. Som jag ändå innerst inne hoppas har ägt rum någonstans i världen någongång.
PS. jag önskar mig en discokavaj. DS.
-
Vägen till galenskap
– JAG BEHÖVER EN FÖRKLARING!
Hon stormade in i köket. Som en yrvind. En tornado. Som kaos. Hon vrålade igen.
– DU MÅSTE GE MIG EN FÖRKLARING!
Han tittade upp. Hennes ögon var vilda. Rödkantade av sömnbrist. Hade hon gråtit? Blivit galen?
– Vad har jag nu gjort? sa han trött.
– Du? DU!? Varför ska allt alltid handla om dig?
Han suckade. Det brukade alltid vara hans fel. Nu var det hans fel att det inte var hans fel. Det är svårt att göra rätt, tänkte han. Samtidigt som han funderade över vad det var han skulle förklara.
– Det här handlar om vetenskap. Om en fråga människan ställt sig i alla tider. Det handlar om vår överlevnad. Hur vi mår. Det handlar om viktiga saker. Det handlar om mig, men också om dig och alla vi känner, fortsatte hon.
Han tittade på henne. Hade hon verkligen blivit galen? Han tog en sipp ur sin kaffekopp.
– DÄR! Det är det där jag pratar om!
Hon pekade på kaffekoppen med ett bestämt finger. Han orkade inte ens svara. Tog en till sipp och väntade ut henne.
– Förklara för mig, sa hon, hur det fungerar.
Hon var lugnare nu. Han var förvirrad. Står hon här, klockan nio på morgonen och undrar hur kaffe fungerar? Han dristade sig till att fråga.
– Undrar du hur kaffe fungerar?
– Men nej, fräste hon. Eller ja. Eller jag behöver en förklaring. Om jag dricker kaffe klockan nio på morgonen, är jag ändå trött från eftermiddagen och framåt. Men om jag dricker kaffe efter klockan 16 är jag plötsligt pigg hela natten. Vad är det för trolldom? Hur kan det vara så?
Hon började elda upp sig igen. Han förstod plötsligt precis vad hon pratade om. Han förstod hennes vilda ögon. Han förstod allting. Förutom svaret på hennes fråga. Där hade han ingen aning.
– Du har rätt sa han, det är helt sjukt. Men jag har inga svar. Inte ett enda. Jag vet verkligen inte. Det är magi, eller svart magi.
-
Ett kapitel ur en bok som inte finns
Förra året var, som alla vet, ett särskilt år. På grund av ett visst virus så hade jag lite dåligt med jobb under våren. För att få dagarna att gå bestämde jag mig för att börja skriva en bok. Och med börja menar jag verkligen bara börja. Det blev nämligen bara ett väldigt kort kapitel. Ett kapitel diskbänksrealism. Jag tänkte att du skulle få läsa. Varsågod.
Kapitel 1
Om att bli rik på kalsonger
2020-10-02 Fredag 15:52
Om hon fått en krona varje gång hon plockat upp Petters jävla kalsonger från badrumsgolvet så skulle hon vara miljonär. Eller? Amanda börjar räkna efter. En kalsong om dagen i fyra år. Trehundrasextiofem gånger fyra. Det är knappt 2000 kronor? Hon tar upp telefonen, öppnar miniräknaren och slår in talet. Ettusenfyrahundrasextio. Inte ens 1500 spänn. Hon suckar. Högt. Hon plockar upp de svarta boxershortsen från golvet och tar i farten upp en blöt handduk som hon hänger upp på badkarskanten. Om hon fått en krona även för de blöta handdukarna skulle hon åtminstone ha nästan 3000 kronor. Långt i från miljonär, men ändå en halv hyra.
Från vardagsrummet hör hon Petters röst:
– Yes, we can possibly install that application but it will take a while and you wont be able to work during that time, säger han på sin värmländska svengelska.
Amanda suckar. Högt. Igen. Hon minns tillbaka till för ett år sedan, då Petter fortfarande satt på kontor och arbetade och hon kunde skrota runt hemma ensam och jobba när hon ville, städa när hon ville och framför allt: sova middag när hon ville. Sedan covid19-pandemin svepte över världen är ingenting och allt sig likt. Inte nog med att det är restriktioner kring hur man ska bete sig på affären, på restauranger och i kollektivtrafiken så uppmanas dessutom alla som kan att jobba hemifrån. Och givetvis är konsultfirman som Petter jobbar för så modern och i framkant att samtliga medarbetare ska jobba hemifrån så länge myndigheterna rekommenderar det. Myndigheterna har rekommenderat det i nio månader nu. För Amanda betyder inte rekommendationerna någon större skillnad, hon har jobbat hemifrån de senaste två åren och rör sig sällan utanför Hägersten där hon bor ihop med Petter. Petter ja. Det är ju han som är problemet. Att han är hemma hela tiden. Att han har sina högljudda möten i vardagsrummet. Och att han inte kan plocka upp sina jävla kalsonger från badrumsgolvet.
Hon går ut från badrummet, slänger kalsongerna i tvättkorgen i farten och går in i vardagsrummet. Där snubblar hon på dammsugaren.
– MEN FÖR I HELVETE! skriker hon.
Petter rycker till. Håller upp ett finger framför munnen och pekar på sitt headset. Han mimar att han har möte. Som om hon skulle ha missat det. Han har malt på i över en timme nu. Amanda sätter sig i soffan. Skickar ett sms till sin bästa kompis Sofie:
”Påminn mig igen, varför är vi ihop med män?”
Hon får svar nästan direkt:
”Jag återkommer när jag har ett bra svar. Vad har han gjort nu?”
Amanda:
”Egentligen inget nytt, han plockar aldrig upp sina kalsonger, han skulle dammsuga för en vecka sedan och det enda han lyckats med är att ställa dammsugaren mitt i vardagsrummet, han pratar dålig engelska och kan inte ens hänga upp en jävla handduk när han duschat. Och jag orkar inte ens ta upp det med honom för vi har bråkat om det hundra gånger och det slutar alltid med att det är jag som har överreagerat och ställer för höga krav. HUR KAN DET VARA FÖR HÖGA KRAV ATT TYCKA ATT EN VUXEN MAN SKA KUNNA LÄRA SIG GRUNDLÄGGANDE HYGIEN!?”
Sofie:
”Ah, den gamla vanliga… Men du, det är fredag. Gå och köp en flaska vin och en påse chips. Jag kan tyvärr inte bjuda hit dig, Johans föräldrar kommer ikväll…”
Amanda slänger ifrån sig telefonen i soffan. Fan också! Hon orkar verkligen inte bråka ikväll, men hur ska hon kunna låta bli? Särskilt om hon dricker vin, då kan hon aldrig hålla klaffen. Hon hör Petter avsluta sitt möte. Han snurrar runt på kontorsstolen och tittar på henne med en blick som gör henne vansinnig.
– Måste du skrika och föra oväsen när du vet att jag har möte? säger han.
– Måste du ställa dammsugaren mitt i vardagsrummet så att jag snubblar på den!? svarar Amanda.
– Ja men den står ju där för att jag lovat att dammsuga, nu har jag ju kommit en bit på vägen i alla fall.
Han ger Amanda en blick, försöker se gullig ut. Hon kokar inombords.
– Jag BAD dig dammsuga i MÅNDAGS. Det är FREDAG idag och i en rimlig jävla värld skulle väl du, eftersom du är en vuxen människa, ha dammsugit för länge sen, utan att jag behöver be dig, men NEJ, Petter behöver instruktioner och vill ha en klapp på huvudet för att han tagit FRAM dammsugaren! Jag blir tokig!!!
Petter öppnar munnen som för att säga något. Amanda suckar högt för tredje gången denna halvtimme, plockar upp sin telefon ur soffan och stormar ut ur lägenheten.
