Borde man inte provbo?

Jag och min kille letar hus. Jag dammsuger Hemnet varje dag. Flera gånger om dagen. Sökningen är rätt bred: hus, villa, fritidshus eller gård, maxpris 2 miljoner, max 100 meter till vatten och gärna norr om Sundsvall. Trots detta så dyker det inte upp jättemånga hus som faller oss i smaken. Och när det väl gör det så får jag panik. Vi har varit på ett par visningar och varje gång har jag känt ”hur fan ska jag kunna veta om jag vill bo här!?”.

Mamma säger att jag kommer att känna i magen om det är rätt. Och det kanske jag kommer, jag kanske inte hittat rätt ännu. Men är det inte konstigt att vi ska ta ett så stort beslut baserat på en ynka visning? Jag är inne i ett hus en kvart och tittar runt och ska veta om jag vill betala över en miljon och bo där närmsta åren? Borde vi inte rimligtvis få provbo några veckor innan vi bestämmer oss? Jag menar: en bil provkör du ju. Och kläder provar du ofta hemma i lugn och ro innan du bestämmer dig. Skor kan du provgå omkring i så länge du gör det inomhus. Men en bostad, den ska inte provbos. Där är det visning, budgivning och inflytt som gäller. Jag får ju stresspåslag för mindre.

Sen förstår jag också att det rent logistiskt inte är hållbart att hålla på och provbo till höger och vänster. Men erkänn att det hade varit praktiskt? Att få känna lite på huset, på grannarna, på omgivningen, och sen kunna ta ett välinformerat beslut.

Om vi hittar något hus återstå att se. Jag är fortfarande osäker på om jag kommer att kunna ta ett så stort beslut som ”här vill jag bo!”. Men mamma kanske har rätt. Det kanske känns i magen. Jag hoppas det.

Har du köpt bostad? Kände du i magen att det var rätt? Fick du provbo? Hjälp mig, jag har bott i hyresrätt sen jag flyttade hemifrån och kan ingenting om att köpa bostad.