-
Borde man inte provbo?
Jag och min kille letar hus. Jag dammsuger Hemnet varje dag. Flera gånger om dagen. Sökningen är rätt bred: hus, villa, fritidshus eller gård, maxpris 2 miljoner, max 100 meter till vatten och gärna norr om Sundsvall. Trots detta så dyker det inte upp jättemånga hus som faller oss i smaken. Och när det väl gör det så får jag panik. Vi har varit på ett par visningar och varje gång har jag känt ”hur fan ska jag kunna veta om jag vill bo här!?”.
Mamma säger att jag kommer att känna i magen om det är rätt. Och det kanske jag kommer, jag kanske inte hittat rätt ännu. Men är det inte konstigt att vi ska ta ett så stort beslut baserat på en ynka visning? Jag är inne i ett hus en kvart och tittar runt och ska veta om jag vill betala över en miljon och bo där närmsta åren? Borde vi inte rimligtvis få provbo några veckor innan vi bestämmer oss? Jag menar: en bil provkör du ju. Och kläder provar du ofta hemma i lugn och ro innan du bestämmer dig. Skor kan du provgå omkring i så länge du gör det inomhus. Men en bostad, den ska inte provbos. Där är det visning, budgivning och inflytt som gäller. Jag får ju stresspåslag för mindre.
Sen förstår jag också att det rent logistiskt inte är hållbart att hålla på och provbo till höger och vänster. Men erkänn att det hade varit praktiskt? Att få känna lite på huset, på grannarna, på omgivningen, och sen kunna ta ett välinformerat beslut.
Om vi hittar något hus återstå att se. Jag är fortfarande osäker på om jag kommer att kunna ta ett så stort beslut som ”här vill jag bo!”. Men mamma kanske har rätt. Det kanske känns i magen. Jag hoppas det.
Har du köpt bostad? Kände du i magen att det var rätt? Fick du provbo? Hjälp mig, jag har bott i hyresrätt sen jag flyttade hemifrån och kan ingenting om att köpa bostad.
-
Ur arkivet: Om mitt liv med lång panna
Inlägg från: söndag, den 24 februari 2019, kl. 08:45
Ni som är något sånär kulturellt bevandrade och som ägnat varje julafton sedan Dackefejden åt att se Karl Bertil Jonsson på SVT känner till att fadern i hushållet, Tyko, inte allt för sällan är högröd i ansiktet. Han har helt enkelt en högröd panna. Jag däremot, jag har en hög röd panna. Jag skulle vilja prata om oss med en hög överdel av ansiktet. Vi har det inte alltid så lätt.
Jag vill minnas att jag var runt 10 år när jag först uppmärksammades på mitt höga hårfäste. Jag hade satt upp luggen med hårband, satt i ett tält och min bästa kompis utbrast ”OJ vilken lång panna du har!”. Här hade kanske en vanlig 10-åring fått komplex. Men inte jag inte. Jag tänkte bara ”jahapp” och fortsatte mitt liv som om ingenting hänt. Det borde jag kanske inte ha gjort…
För nu, i vuxen ålder, när ingen moder idogt smörjer mitt huvud med solkräm har jag ju förstått att jag har ett stort problem. Jag är på La Palma just nu. Häromdagen var vi uppe på La Palmas högsta berg. Och när en 1,79 meter lång Fröken Fröjd står på La Palmas högsta berg, då är plötsligt La Palmas högsta punkt hennes panna. La panna. Gissa om jag brände mig? Solklart ja! Jag märkte inte ens att det var sol, men det gjorde min panna. Hög och röd!
Vet ni vad det värsta av allt är? Att min mamma vetat om detta hela tiden. Det är nämligen hennes panna jag har fått. Hon har haft lugg hela mitt liv så jag har ju inte förstått någonting. Men så för nåt år sedan, när just höga hårfästen kom på tal, då lyfte hon luggen och visade den ståtligaste pannan i hela Norrtälje. Inte undra på att jag ser ut som jag gör. Och saken är den, jag bär min panna med stolthet. Den klär mitt plyte som en krona och är en självklar del av mitt ljuva anlete. Det enda problemet är den eviga röda brännan så fort solen visar sig. Eftersom jag sällan har ro att titta rakt upp mot solen så blir ju övre delen av mitt ansikte allt som oftast bränd. Så jag antar att jag får lära mig att leva mitt liv i keps, eller med solskyddsfaktor 50.
Hur är det med ditt hårfäste? Bränner du pannan? Eller är du förunnad med en form som undgår solens strålar?
-
Om att inte gilla sport
Jag är totalt ointresserad av sport. Det finns få saker som får mig att zona ut så totalt som prat om offside, icing och vintersport. Det är ett genuint ointresse helt enkelt. Jag försöker att inte kokettera med detta, men det kan lätt verka som att jag gör det ändå. Som i somras när det var något fotbollsevenemang. Jag satt i ett jobbmöte och någon frågade ”jaha, vad tippar ni om matchen ikväll då?” och jag frågade ”vilken sport?” och de blev nästan arga för att de menade att det var både folkfest och folkvett att hänga med när Sverige kickar boll.
Jag har verkligen försökt tycka om fotboll. Tro mig. En gång var jag ihop med en fotbollskille och jag brukade försöka titta på matcher ibland för att förstå hans intresse. Men det gick inte. Det går inte. Jag vill inte. Det är för tråkigt. Jag tror att det är en nedärvd ljumhet inför sportens storhet. Varken min mamma eller pappa har någonsin brytt sig om EM, VM eller OS – oavsett sport.
Jag har även försökt förstå det mysiga med att sitta och titta på vintersport på helgerna. Folk älskar skiten. Och jag förstår verkligen ingenting. Jag känner ingenting. Jag tittar hellre på myrornas krig. Förlåt.
MEN! Jag har ett tips till er kamrater som är som jag. Det går att följa OS utan att följa OS. Man kan istället följa Kungahuset på sociala medier och få exakt den information man behöver för att hålla sig ajour med viktiga resultat.
Här skröt jag på Twitter om mitt nyfunna lifehack. Så, jag fortsätter att gå genom livet och vara immun mot sportens påverkan. Jag fortsätter tänka att helvetet eventuellt kan vara att råka hamna på en fullsatt fotbollsläktare. Och jag fortsätter att försökta dölja mitt ointresse genom att låte Kungen och Silvia vara mina sportkorrespondenter.
Hur är du? Älskar du sport, eller är du som jag? Eller kanske mittemellan?
Glad fredag!
-
Jag kan inte höger och vänster
Enligt Illustrerad Vetenskap har var tredje person svårt att skilja på höger och vänster. Enligt mina egna undersökningar genom livet är vi betydligt färre. För varenda jävel jag möter verkar höger och vänster sitta som en inbyggd kunskap som bara finns där. De behöver inte ens tänka. Själv har jag otaliga gånger pekat åt vänster och sagt höger när någon frågat om vägen. Jag har till och med, under en riktigt mörk stund, skällt på en taxichaufför som svängde åt ”fel håll” när jag bad honom svänga höger fast jag menade vänster. Hur ska jag veta? För mig är det 50 % chans att jag säger rätt.
När jag skulle ta körkort sa min körskollärare att det är okej att inte kunna skilja på höger och vänster. Hon menade att så länge jag svängde åt något håll och inte bröt mot några trafikregler så skulle uppkörningen gå bra ändå. Och det gick bra. Problemet är bara att jag är kass på att både ta och ge vägbeskrivningar. Det blir mycket peka med hela handen och säga ”mitt håll” och ”ditt håll” för att undvika förvirring med de där jävla höger och vänster.
Missförstå mig rätt, jag är inte dum i huvudet. Får jag någon sekunds betänketid så vet jag ju vilken som är vilken. Jag går inte runt och hälsar med fel hand och jag kör på rätt sida av vägen. Det sitter bara inte i muskelminnet som det verkar göra för så många andra. Jag har testat många knep, jag har klocka till exempel, den VET jag ju sitter på vänster arm, men det tar ändå för lång tid för att jag ska vara en pålitlig vägvisare.
För några år sedan fick jag nog. Jag kunde inte leva en dag till med detta handikapp. Så jag gjorde det enda rätta och skrev en permanent fusklapp på vardera handled. Jag tatuerade mig alltså. Så nu står det höger på höger handled och vänster på vänster. Min kille är skitglad över detta, jag har aldrig varit så bra på att visa vägen eller svänga åt rätt håll när jag kör. Och jag, jag är nog gladast av alla. Om någon frågar mig om vägen så gläntar jag bara lite på tröjan om jag har långärmat och vips så kan jag peka människan i rätt riktning utan pinsamheter. Jag skulle vilja kalla det ett lifehack och rekommenderar alla som delar mitt handikapp att göra samma sak.
För jag kan ju inte vara ensam om var tredje människa har svårt med höger och vänster. Kan du höger och vänster? Hur gör du för att underlätta vardagen?
-
Om att vara rädd för rotvältor
Har du också traskat genom livet och varit livrädd för rotvältor? Jag tror att det är något jag blivit itutad som barn. Rotvältor ska man akta sig för och därmed basta. För mig hamnar rotvältor i samma låda som kvicksand, lava och blodiglar – saker jag oroade mig för som barn men som sedan inte bekymrat mig särskilt mycket som vuxen.
Grejen med rotvältor är att du ska akta dig för dem. Men bara om själva trädet är borta. Det är då risken finns att de slår igen och du kan hamna under och säga farväl till världen. Sitter trädet kvar på roten däremot, då är det ingen fara.
Så länge stammen ligger kvar på marken är rotvältan öppen, men sker det något som kan förändra vikten kan vältan hastigt slås igen.
Skriver SvD om rotvältor i sin artikel från 2014.Nu menar jag inte att du ska börja lägga dig under rotvältor på pin kiv. Säkerheten först och så vidare. Men du behöver kanske inte gå runt och vara rädd heller.
-
Allt om min brasilianska gatuhund
Gillar du hundar? Vill du veta allt om min hund? Vilken tur, då ska du får göra det idag. Hur gammal är hon? Var kommer hon ifrån? Vad är hon för ras? Och så vidare. Kanske mest intressant för mig, kanske inte, vi får se helt enkelt.
Maya på fjällvandring Min hund heter Maya. Det är inte jag som döpt henne, men jag tyckte att det var ett bra namn. Möjligtvis lite lökigt att stava det med y, men vem är jag att ta ifrån henne den stavning hon fått? Hon kommer från Brasilien. Var i Brasilien och hur hon föddes vet jag ingenting om. Det jag vet är att hon adopterades från ett hundhem av en vänlig man. Den vänliga mannen var förmodligen samma person som döpte henne till Maya med y.
Men hur kom hon till Sverige?
2019 bestämde sig den vänliga mannen för att flytta till Stockholm. Han hade fått jobb där nämligen. Givetvis ville han ha med sig Maya. När Maya väl var på plats i Stockholm var hon stressad. Den vänliga mannen fick ingen plats på hunddagis och Maya klarade absolut inte av att vara ensam hemma. Så han gjorde det enda rätta, han accepterade att han inte kunde ge Maya vad hon behövde och hörde av sig till organisationen Hundar utan hem för att få hjälp med omplacering.
Maya poserar Och hur kom hon till mig?
Samtidigt satt jag och plöjde Hundar utan hems hemsida i jakt på min första hund. Och där var hon! Maya – den perfekta matchen. Jag skickade in en ansökan och efter en telefonintervju, referensintervjuer och ett hembesök fick jag besked: jag fick adoptera Maya.
En regnig oktoberkväll åkte vi till Hornstull för att träffa henne och hämta hem henne. Satan vad jobbig hon var! Hon bet mig i händerna och drog i kopplet som en galning. Hon stressbajsade flera gånger per promenad och var så stissig att jag började undra vad tusan jag gett mig in på.
Vad är hon för ras?
Enligt den vänlige mannen var Maya hälften pinscher och hälften okänt. Jag var för nyfiken för att inte veta säkert så jag gjorde ett DNA-test. Det här var svaret jag fick:25 % Terrier Brazileiro
12,5 % English Springer Spaniel
62,5 % Breed Groups: Companion, Terrier, Herding, SighthoundI rasgrupperna ovan ingår bland annat pinscher, schäfer och vinthund. Men när jag läste på om brasiliansk terrier föll allt på plats. Klart hon är en brasiliansk terrier, allt stämmer in.
Maya åker dressin. Hur gammal är hon?
När jag hämtade Maya var hon 2 år. Nu har hon bott hos oss i över två år och har hunnit fylla fyra. Det märks. Hon har blivit vuxen. Men hon kan fortfarande inte vara ensam hemma.
Hur är hon nu då?
Hon har utvecklats otroligt mycket. Från att skälla på väldigt mycket, till att bara skälla om det knackar på dörren. Eller om det kommer ren. Från att dra i kopplet, till att kunna gå fint på kommando. Från att vara stressig och stissig, till att vara lugn och harmonisk. Visst finns det saker kvar att jobba på, visst kan hon vara jobbig ibland, men på det stora hela är hon en helt fantastisk hund som går att ha med överallt. Hon charmar alla som kommer i hennes väg och är nog smartare än jag förstår ibland.
Hur stor är hon?
90 % av våra vänner och bekanta som sett Maya på bild och sedan träffat henne i verkligheten har sagt ”Är hon så liten? Jag trodde hon var större!”. Hon väger 7 kg och ryms utan problem i knät.
Jag har inte ångrat en sekund att jag adopterade en hund och jag är så glad att det blev just Maya som fick flytta hem till oss till slut. Är du sugen på att adoptera hund istället för att köpa valp så rekommenderar jag varmt Hundar utan hem. De är så otroligt måna om att hundarna får ett bra hem. Först tyckte jag att det kändes löjligt med alla intervjuer, referenstagande och hembesök, men sen förstod jag varför. Det är för hundarnas bästa. Nästa vecka blir det läxförhör tema Maya, så se till att läsa på nu.
Bästa kompisarna -
Runstreak – perfekt träning för latmaskar
Min första runstreak pågick i 431 dagar. Sen fick jag covid-19 och vågade inte fortsätta. Jag pausade i tre månader och började om i slutet på juni. Idag sprang jag min 126:e runda.
Vad är en runstreak?
En runstreak går ut på att du joggar varje dag, utan avbrott.Hur långt måste jag springa?
Det där bestämmer du förstås själv. De flesta kör minst 1,6 kilometer om dagen. Det motsvarar en mile och är någon slags internationell måttstock på hur lång minimidistansen ska vara. Men regler är till för att brytas så vill du springa längre eller kortare så är det ju upp till dig. Vissa mäter tid istället för distans. De kanske springer 10 minuter om dagen till exempel.Måste jag springa fort?
Nej! Det är det som är grejen. Du ska inte springa fort. I alla fall inte varje dag. Jag springer ofta ganska långsamt. Och ofta springer jag bara mina 1,6 kilometer. Men så ibland, om jag får feeling, så gasar jag på och springer längre.Varför är det så bra?
För att du bygger kondition utan att du märker det. För att du alltid kommer ut. Det går liksom inte hitta på ursäkter för att inte springa, för då bryter man sin runstreak och måste börja om. Och det kanske känns okej just i början, men när du kommit upp i en respektabel siffra så vill du bara lägga fler dagar i runstreak-säcken.För mig, som egentligen är en latmask, är runstreak ett optimalt sätt att träna. Jag kommer ut varje dag, men måste för den sakens skull inte vara ute och motionera i en timme. Det tar tio minuter ungefär, sen är jag klar. Och jag känner mig alltid mycket goare i huvudet efteråt. Det är lite som att jag inte vaknat förrän jag tagit min dagliga joggingtur. Sedan jag började på min andra runstreak har jag knappt sprungit några längre pass. Men uppenbarligen har jag byggt uthållighet ändå, för förra veckan orkade jag jogga en hel mil. Jag har alltså tränat upp mig för att springa en mil utan att jag märkt det själv.
Såklart tar det emot ibland, när det är snöstorm, spöregnar eller de få gånger jag är bakfull. Men det är bara bita ihop och ge sig ut. Det är förstås enklare för mig som har hund. Jag ska ju ändå ut, då kan jag lika gärna jogga.
Tricket är att lägga ribban svinlågt. Du måste inte vara snabb, vissa dagar behöver du kanske inte ens byta om, var lite prestigelös. Och vips säger det, så har du plötsligt joggat i över 100 dagar och orkar springa en hel mil.
För att inte lusa ner min vanliga instagram med träning har jag en egen för springeri-content. Du hittar den här, eller söker på marathonmatilda på instagram. Där delar jag inlägg med spännande innehåll som ”idag var det blötsnö, det var jobbigt” eller ”jag har köpt nya löparskor, de är bra”.
