-
Mirakel i januari eller: Matilda åker buss i Norrbotten
Dag tre på nya jobbet. Ja, jag har gått och tagit anställning. Mitt nya jobb har kontor i Luleå, det är ungefär sju mil från byn där jag bor. De två första dagarna hade jag turen att få köra bil. Eller tur och tur, första dagen körde jag hem i snöstorm – gul varning – jag sniglade fram i 60km/h på E4 och var livrädd hälften av tiden. Men det gick bra. Heja mig, jag börjar bli integrerad norrbottensbo, har blivit bättre på att köra i vinterväder.
Idag var jag tvungen att motvilligt ge upp bilen till Erik som skulle på jobb i Kiruna. Vår vän Ulf är inneboende hos oss i veckorna under en period, han ställde snällt upp på att skjutsa mig först till Linus och Juliana som skulle vakta hunden och sen till busshållsplatsen.
Morgonen började fint. Vi kom upp i tid och hann med allt vi ville. Dags att åka! Till historien hör att vår snöslunga är trasig och har så varit sedan innan snöstormen i måndags. Vår ganska branta väg ner till huset är alltså oplogad, spårig och hemsk att beträda med bil. Igår for jag omkring som en slingrande orm när jag skulle rulla ner.
Erik skulle åka först. Det gick sådär. När han skulle vända bilen började däcken snurra. Han kom ingenvart. Helvete! Jag hade ju en buss att passa. Till slut kom han loss och jag kanske vrålade till honom i bara en lite lätt panik:
– Jag måste hinna med bussen, flytta på dig för vi måste iväg NU!
Puh! Äntligen på väg.
Denna förrädiska väg ska väl inte vara några problem för Ulfs monstertruck. En Toyota Hilux klarar väl allt (ostoppbar sedan 1968 enligt reklamen)? Trodde jag.
– Är vi på väg ner i diket? frågade jag Ulf. Något stressad eftersom vi inte hade all tid i världen till godo.
– Ja vi är nog det…
En kort stund senare konstaterar han:
– Vi sitter fast Matilda.
Helvete helvete helvete. I mitt huvud formades planer för hur jag skulle lösa en alternativ färd till mitt sprillans nya jobb.
Men då gjorde Ulf en knyck med bilen samtidigt som Erik sköt på bakpå och det stora onsdagsmiraklet stod klart. Vi var loss!
I ett huj gav vi oss iväg till Linus och Juliana, som bara bor 700 meter bort. Deras uppfart var som en dröm i jämförelse. Jag kastade in hunden med andan i halsen och slängde mig in i den ostoppbara bilen igen. Mot bussen!
Vi hann fram med hela åtta minuter tillgodo. Till historien hör också att jag inte åkt buss en enda gång under de tre år jag bott i Norrbotten. Men jag är inte en ovan bussresenär, för jössenamn jag har ju bott i både Norrtälje och Stockholm. Är det något jag kan, så är det kollektivtrafik.
Tack vare min allmänbildning visste jag att det någonstans vid busshållplatsen skulle finnas en knapp. En knapp som styr en ljussignal som signalerar till busschauffören att han ska svänga av motorvägen. Jag såg ingen knapp. Helvete!
Men det var inte bara i Ulfs toyota det skedde mirakel denna arla mörka morgon, ur skuggorna dök det plötsligt upp en reflexman tillika van bussresenär. Han borstade av en låda och där var visst knappen.
– Mot Haparanda? frågade han vänligt.
– Nej jag ska mot Luleå, svarade jag och svamlade samtidigt fram en ursäkt om att det är första gången jag åker buss.
Jag gissar att han tänkte ”jävla stockholmare” men jag kan ju inte lova något.
Puh! Knappen var intryckt och jag hade härliga fyra minuter kvar innan bussen skulle komma.
Haparandabussen kom inrullande samtidigt som jag såg en Luleåbuss swisha förbi uppe på E4:an. Den hjälpsamme reflexmannen skuttade ombord och meddelade samtidigt att jag inte behöver oroa mig. Det ska komma en till buss mot Luleå. Puh!
Och se! Där kom en flådig dubbeldäckare slirande ner från E4-avfarten. Hurra! Men vänta! Jag såg plötsligt hur den gjorde en gir och körde upp mot motorvägen igen. Helvete!
Då slog det mig… jag stod i svart jacka, helt utan reflex i en mörk busskur. Busschauffören hade behövt vara Saida för att se mig. Jag stegade ut i skenet av en gatlykta, vevade med armarna och ropade ett svagt ”hallå men jag då!”.
I mitt huvud började jag återigen göra planer för hur jag skulle lösa färden till kontoret i Luleå.
Men nu, mina vänner. Nu sker det tredje miraklet denna januarimorgon. Dubbeldäckaren stannade… och backade… och efter en mindre graciös vändning stod den äntligen framför mig med öppna dörrar. Halleluja!
Jag skämdes såklart. Och sa förlåt till busschauffören för att jag var så dum, mörkt klädd och alldeles reflexlös. Han verkade snäll och var inte arg alls. Men han var luttrad, och smart.
– Du vet, du kan ju använda mobilen, sa han på utpräglad Haparandadialekt och sneglade samtidigt på telefonen i min hand.
– Ja, jag tänkte inte på det… svarade jag och har aldrig känt mig så korkad.
Jag har nog några år kvar innan jag är en integrerad norrbottensbo. Det finns mycket kvar att lära. -
Jag skulle vilja bli målare, rädda mig mamma
Jag skulle vilja bli målare, rädda mig mamma. Det har någon knappat in på google, för att sedan hamna här, hos mig. Tankarna dansar av denna enkla sökning. Varför följer du inte dina drömmar, käre google-sökare? Vad behöver mamma rädda dig från?
Tankarna valsar vidare. Min far är målare. Är det för att hans mamma aldrig räddade honom? Kanske sa han till farmor en dag:
– Jag skulle vilja bli målare, rädda mig mamma!Kanske tyckte farmor att målare var ett yrke så gott som något och ingenting en ung man tvunget måste räddas från.
Människor ändå – så gulliga varelser.
-
Historien om Olle Ocker
Jag var på en kvällskurs på Studieförbundet i veckan. Kursen handlade om kreativt skrivande och om hur man kommer igång. Vi fick flödesskriva i olika övningar. Om du inte vet vad flödesskriva är så handlar det om att låta orden göra just det: flöda.
I en av övningarna fick vi med hjälp av en tärning slå fram en mening som vi skulle utgå från. Sen fick vi tjugo goda minuter på oss att skriva utifrån den. Jag tänkte låta dig få läsa. Här kommer den:
Historien om Olle Ocker
Olle Ocker improviserar hänsynsfullt på fönsterbrädan i vinterstormen. För sån är han, Olle Ocker, hänsynsfull och aldrig till besvär. Därför sitter han där på fönsterbrädan och improviserar dikter till sin inte så hänsynsfulla partner.
”Min älskling du är som vinterstormen som rasar utanför mitt fönster
Min älskling du far fram som yrvädret utan något mönstser
Min älskling, vem vore jag om du inte fanns?
Jo – lycklig någon annanstans…”Men vad du då? Det där var inte särskilt Olle Ockerskt, att vara ärlig och tala sanningar. Han som är till lags och bäddar ord i bomull. Att sitta här en helt vanlig tisdag och säga saker precis som de är. Vad är det som sker?
Olle Ocker försöker att hitta tillbaka till sin väna kärna och gör ett nytt försök.
”Du, min vän sedan många år
Du har trampat på många tår…”Vafalls!? Skulle hans partner få syn på dessa förfärliga dikter skulle han få sova på soffan i veckor. Som om det vore ett straff, förvånade sig Olle Ocker med att tänka. Lite lugn och ro om natten skulle inte skada. Vem är jag? tänkte Olle och letade sig in i kärnan igen. Vem är jag egentligen?
Plötsligt ser Olle Ocker hur den väna kärnan längst in i hans inre spricker. Som om någon knäckte en nöt. Ut tittar en liten liten djävul med hundögon. Du vet sådär stora bedjande ögon som inte går att säga nej till. Olle måste medge att det ser komiskt ut med en djävul med så snälla ögon. Han fnissar till för sig själv och inser snart sitt misstag.
– Vad har du så roligt åt din idiot?
Hör han från köksdörren.
– Det ska väl du ta och skita i! Utan dig vore jag lycklig någon annanstans, svarar Olle och ser lika häpen ut som sin partner där i dörröppningen.
Det kittlar till på Olles axel och han ser att den lilla kärndjävulen minsann tagit sig den stora friheten att ta en promenad, från det allra innersta inre ut på utsidan.
– Här ska levas liv! skanderar den lilla hundögde.
Olle Ocker flämtar till. Han kikar försiktigt mot dörröppningen, men partnern verkar ingenting ha hört. Däremot är han fortfarande rosenrasande röd om kinderna efter Ockers oförskämda uttalande.
– Så, du skulle vara lycklig någon annanstans? Som var då? Hos alla dina kompisar? Hemma hos lilla mamma kanske? Det tror jag när jag ser det.
Det röda raseriet är borta – utbytt mot en svart hånfullhet. En hånfullhet som Olle Ocker både känner igen och kan utantill. Den svärtan har färgat hans liv i 23 år nu. 23 år? Är det så länge. Olle minns millenieskiftet som igår…
Och där tog de tjugo minutrarna slut och jag fick inte veta mer om Olle Ocker. Men kanske hittar jag lusten att skriva fortsättningen en annan dag.
-
Från arkivet: Dementier till mitt 13-åriga jag
Inlägg från onsdag, den 30 september 2020
Minns du när du var 13-14 år? Satt du också inne på en hel hög av sanningar då? Sanningar som sedan skulle visa sig vara rena falsarier? Jag gjorde det. Framför allt hade jag idéer om hur det skulle vara och kännas när jag blev vuxen. Nu är jag 32 och får väl ändå betrakta mig som en vuxen person, och om jag hittar en tidsmaskin har jag en helt del dementier att leverera till mitt 13-åriga jag.
Jag trodde att…
… alla vuxna har bra hy. Detta kan ju bero på att det var vad vuxna tröstade mig med när jag gick runt som stans största pizza face med akne som lyste röd som tomatsås. ”Det där växer du ifrån” sa de. Men ingen nämnde att jag inför varje mens skulle ha en liten böldpest längs haklinjen som nätt och jämnt hinner försvinna innan det är dags för nästa lingonvecka. Och jag råkar veta att jag inte är den enda vuxna människan med plitor och finnar. Låt oss inte ens diskutera apelsinporer och flammiga kinder. Alla vuxna har alltså inte bra hy. Det var falskt. Och nej, en rosa, vibrerande silikonapparat kan inte rädda dig.
… jag en dag skulle vakna upp och känna mig vuxen. Jag var helt övertygad om detta. Att en vacker dag vid kanske 22-års ålder skulle jag vakna upp och veta att nu, nu är jag vuxen. Nu har jag koll på läget, vet vad jag vill, har en rutin i vardagen och är tillfreds. Det hände inte vid 22, och har inte hänt än. Jag tror kanske aldrig att det händer? Såklart att jag kan känna mig vuxen ibland när jag betalar räkningar eller pensionssparar, men det känns mest som att jag låtsas.
… vuxna människor, framför allt lärare och föräldrar visste allt. Jag hade en otrolig tilltro till lärare och mammor och pappor. Jag tänkte att de hade svar på allt, de visste det allra mesta och de hade garanterat koll på läget. I dag vet jag ju att både lärare och föräldrar är helt vanliga människor. Människor som kan ha dåligt självförtroende, kan bli för fulla på fest och ibland till och med ha riktigt unkna åsikter. Men vad fint det var ändå, att jag fick gå omkring och tro att världen var god och att lärare och föräldrar var superhjältar.
… jag skulle vilja bli mamma. Alla skulle bli föräldrar en dag, det var en del av livet. Jag trodde till och med att jag skulle bli en ganska ung mamma. Min mamma fick sitt första barn när hon var 21, och jag tänkte att absolut senast vid 25 skulle jag ha fått ordning på allt och fått åtminstone en knodd. Tillåt mig att prisa gudarna och ropa halleluja för att det inte blev så. Jag vill ju inte bli mamma. Och jag är inte ensam om det.
-
Det är ute att killgissa – visste du det?
– Jag är för stor för min discokavaj, sa du.
– Du är en ensam early bird, sa jag.
– Du är stursk, blasé och levnadsmätt.
– Visste du förresten att det är ute att killgissa? frågade jag.
– Nej? Vad ska vi göra nu? Tjejtro? Tanta? Kvinnchansa?
– Gubbhöfta, såklart!
Jag älskar ord. Ibland måste jag få föreställa mig en konversation bara för att få skriva discokavaj eller stursk. Och här är vi nu, med ett sex rader långt alldeles påhittat samtal. Som jag ändå innerst inne hoppas har ägt rum någonstans i världen någongång.
PS. jag önskar mig en discokavaj. DS.
-
En historia om ett uppbrott
”Det är inte du, det är jag”. Hur många gånger har man inte sagt det och i hemlighet tänkt: ”Det är visst du din jävla idiot!” Så var det mellan dig och mig. Det var bara du hela tiden. Du svek mig när jag behövde dig som mest. Och när jag trodde att allt var bra, så visade det sig att problem mullrade under ytan. Problem som du aldrig kunde lösa på egen hand. Problem som landade i mitt knä – i min plånbok.
Som den där gången när vi just träffats och du gjort dig fin. Visst, du var väldigt stängd, det var inte helt lätt att komma innanför ditt skal. Men sådant går att se förbi. Och visst, du hade skrutit i annonsen om hur snabb och funktionell du var. Men vem är jag att döma? Och så kommer det fram att du inte bara hade en, utan två skruvar lösa? Hur skulle jag gå vidare efter det? Jo, jag tog professionell hjälp såklart. Och du kom tillbaka och sa att nu, nu är allting bra.
Men du ljög. När sommaren kom var du alldeles febrig. Jag kunde inte vara nära dig utan att svetten rann. Det hjälpte lite när du öppnade upp för att vädra, men det var inte optimalt. Och så kom vintern – då visade du din iskalla insida. Inte en känsla fanns där. Bara kyla. Och där någonstans kände jag nej. Det är inte mig det är fel på, det är dig. Du försökte bromsa mig, men det gick inte längre.
Så, jag gjorde det enda rätta: jag satte mig för att komponera en Blocket-annons. En annons som jag sedan aldrig behövde lägga ut. Du blev adopterad, kan man säga. Eller ja, såld jävligt billigt.
Så gick det till, när jag gjorde slut med en Volkswagen Golf.
-
Du ska älska din kropp, i brist därpå…
Du ska älska din kropp. I brist därpå acceptera din kropp. I brist därpå stå ut med din kropp. I brist därpå ogilla din kropp. Och i brist därpå hata din kropp.
Företag, influencers och kreti & pleti älskar att säga åt mig att älska min kropp. Och det gör jag enklast genom att köpa rätt kläder, rätt smink, rätt rakhyvel, gå på rätt gym, motionera på rätt sätt, äta rätt mat, dricka rätt dryck och ligga på rätt sätt.
Samhället är utseendefixerat. Folk älskar sin kropp, fast med filter. Folk accepterar sin kropp när den är rakad, sminkad och fixad. Folk står ut med sin kropp när den har blekta tänder och botox i varje liten härlig skrattrynka. Folk ogillar sin kropp när den är som den är. Folk hatar sin kropp när den egentligen bara är. Den bara finns.
”Vad skön du är som vågar vara ful” säger folk till oss osminkade tanter på 35 som inte ids klämma in oss i Kim Kardashians tighta kroppsstrumpor eller sminka oss med femtioelva produkter varje morgon.
Det är omöjligt att bara vara. Att bara ha en kropp, ett ansikte och en tandrad som är. Vad ska jag känna inför det? Det är bra att ha. Utan en kropp är jag bara ett svävande huvud. Eller ja, död. Utan en tandrad är det svårt att äta. Men jag kan alltid dricka smoothies. Utan en spegel eller en kamera vet jag inte hur min kropp ser ut. Bara hur den känns. Utan internet skulle jag aldrig jämföra min kropp, som jag bara investerat promenader och ost i, med kroppar som fått investeringar på hundratusentals kronor i form av botox, operationer och serum.
Med det sagt föredrar jag ändå promenader och ost. Om jag kommer över hundratusentals kronor tar jag hellre ut min kropp för att se världen, än lägger pengarna i min kropp för världen att se. Om du förstår vad jag menar?
-
Fånga februari: Mössan
Jag har hakat på UnderbaraClaras utmaning att #fångafebruari. Men jag fångar kanske inte februari varje dag, utan så ofta jag har tid och lust, som idag till exempel.
Vi ska fånga februari du och jag. Jag försökte förra året, det gick åt pipsvängen. Skam den som ger sig. Underbara Clara kör i år igen, och då gör vi det också. Först ut är mössan. Jag kommer osökt att tänka på en text som min kompis Jenny G var visade mig under högstadiet eller gymnasiet. Det var något om att inte glömma mössan för att då skulle allt gå åt skogen. Jag hittade den efter en liten googling:
”Glöm inte mössan i vinter.
Upphovsperson: okänd
Har man ingen mössa blir man förkyld.
Är man förkyld blir man hes.
Är man hes så måste man viska.
Den som viskar den ljuger.
Ljuger man så åker man i fängelse.
Åker man i fängelse börjar man troligen knarka.
Knarkar man så dör man.
Så glöm för helvete inte mössan i vinter.”Upphovspersonen är okänd och logiken haltar, men den har något ändå, den där texten. Givetvis tänker jag även på en textrad ur Säkerts låt Det här är vad som säger:
”Håll dig borta från elden, gå inte ute, bär alltid mössa
Säkert – Det här är vad dom säger
Klä in dig i wellpapp för du kommer skadas, ge dig aldrig hän
Du har så veka leder, du kommer skrapa dina knän”Annika Norlin hörru, tänk att kunna skriva som hon. Har du läst hennes novellsamling? Den är otrolig! Hon använder säkert mössa, hon kommer ju från Östersund om jag inte minns fel. I Kalix, där jag bor, är mössäsongen lång. Jag har ingenting emot det, mössa är bra. Det enda problemet är att mössäsong är lika med ful frisyr-säsong. Bara att bita ihop. Hellre ful frisyr än att bli förkyld, bli hes, viska, ljuga, gå direkt i fängelse, knarka och sen dö.
-
Börja kort, tänk stort och ta plats
Börja kort. Så säger de som vet. Långa meningar dödar din text. Jag älskar långa meningar. Och korta. Jag vet att det bästa är att variera. Att varva långt med kort. Det blir skönare för dig som läser. Lättare. Det blir som en melodi förstår du. Som musik.
Tänk stort. Så säger de med visioner. De som vill framåt. Ingenting är omöjligt och du, ja just du, kan bli precis vad du vill. Ingenting kan stoppa dig. Förutom du själv förstås. Dina tillkortakommanden och ditt dåliga självförtroende. Din brist på kapital. Det finns så mycket som kan stoppa dig. Det finns så mycket som stoppar dig just nu. Och det är okej. Ibland är det bättre att tänka litet. Börja smått. Det hjälper inte att tänka stort om du inte har mat på bordet, eller hur?
Ta plats. Så säger de till oss. Vi tjejer. Vi småföretagare. Vi som gömmer oss i hörnen. Vi ska ta plats. Men inte för mycket plats. Gud nåde dig om du är för högljudd eller för tjock. Samma regler gäller inte då. Men vi ska ta plats. Annars är det vårt fel att vi inte kan bli precis vad vi vill. Du ska inte följa strömmen. Men du ska göra precis som alla andra. Här är fem tips på hur du blir stor på sociala medier: dansa till en låt som en miljon andra redan dansat till, mima till ett ljud som två miljoner andra redan mimat till, dela ett hundklipp som tvåhundratusen redan skrattat åt, gör absolut ingenting som ingen annan redan gjort, gör precis som alla andra. Och så går det på. Vi blir matade av samma skit dag ut och dag in. Tills det kommer någon som tar plats, som tänker stort och som börjar kort. Som fångar in oss. Som är sin egen. Som gör något helt annat. Kontentan? Sköt dig själv och skit i andra. Eller… Sköt om dig själv och snacka inte skit om andra. Eller… Sköt om dig själv så som du skulle sköta om andra. Eller… Lyssna inte så jävla mycket på vad fåntrattar på internet dillar om. -
En högtidsväxling tack
Vad sägs om att vi tänker om. Tänker nytt. Kastar det gamla, föråldrade. Tar in det fräscha. Det finns inget värdigt i att välkomna ett nytt år i det mörkaste januari. Allt prat om nyårslöften och självförverkligande sticker bara hål i en redan sargad själ som skiter i träningsrutiner och mål – den vill bara ha sol. Så, låt oss i stället flytta nyår till midsommar. Nya år inleds framöver med sommarsol, grill och annalkande semester. 3-2-1 gott nytt år och skål i bara ben!
Men midsommar då? Det firas när vintersolståndet inträffar förstås. Det är helt logiskt. Vi firar midsommar när ljuset återvänder. Sjunger om små grodor som är lustiga att se, dansar runt en stång gjord i kramsnö och firar att mörkret är på väg att ge med sig. Glad midsommar, skål i vinteroverall och en brinnande längtan efter solen som snart ska skina igen.
En genialisk plan.
